YES!

Do this in a car if you can

På väg till mitt körkort

Den första februari börjar jag övningsköra, om allt går som planerat kommer jag att ha körkortet lagom till min födelsedag och äntligen kommer jag att kunna köra min drömbil "bubblan"...DAS AUTO!

Camino a mi carnet de conducir

El primero de febrero comienzo mis lecciones de conducir. Si todo va como planeado tendré mi licencia de conducir a tiempo de mi cumpleaño, y por fin podré conducir mi auto de los sueños "el escarabajo" DAS AUTO!

I dream a lot

...but I´m not a very good sleeper.

Yo digo, toda esas noches sin sueño y con mucho trabajo, han valido la pena para estar en este punto de mi vida donde todo simplemente encaja. Simplemente feliz.

Jag säger bara, alla dessa sömnlösa nätter med mycket arbete, har varit värt mödan för att befinna mig där jag just är. Där allt stämmer. Jag är helt enkel lycklig.

Silence, Set, Action... "Run Run se fue pal Sur" is on the run.

...pictures soon to come.

Post it film

Det händer att inspirationen finner dig mitt i natten. Utan att fråga och alltid vid samma tid kommer hon, och det är bara att släppa in henne. Så ser det ut nu - min post it film.

Pasa que la inspiración te llega por las noches. Sin falta - a la hora justa y no te queda nada más recibirla. Ahora los post its tienen imágenes de referencias.

"Tengo una película en mi cabeza..."

Asi se ve, el trailer de mi película. El 24 de agosto se convierten todos esos post its con frases a imagenes, y en septiembre se verá el resultado.

"Jag har en film i huvudet..."

Så ser det ut just nu. Min kommande filmtrailer. Den 24 augusti förvandlas alla post it lappar, med menningar på, till bilder och i september kommer ni att se slutresultatet.

Not in Love - Just overwhelm. Wich for my curly head is the same.

Det finns få av de, men denna mannen är ett av dem

som får mig att le när han påminner mig

om hur mycket jag egentligen älskar att lära mig det jag gör.

...sur o no sur.

I´ll be back...

..till desss kolla något som fick mig att skratta en massa.
...y hasta entonces miren un video con el cual me rei demasiado. =)

http://video.se.msn.com/watch/video/lady-gaga-slang-dig-i-vaggen/1jjqx8yn7?from=sharepermalink

Tilläggnad en Geisha på sin dag

936 timmar...

...kan man räkna sedan jag fyllde år (and countning). Det var inte så länge sedan jag hade kommit till Sverige, från en tre månaders resa i Chile, och istället för att åka hem till Bergen på en gång, bestämnde jag mig för att stanna i min hemstad under min födelsedag. Jag hade väl inte tänkt något speciellt, än att bli lite lätt firad: tårta, kort, samtal och en lätt fika.

Jag är inge prylgalen tjej, men den här gången pratade jag ganska högt om att jag var på jakt efter en BOKLAMPA OCH EN PENNA MED LAMPA. Ingen verkade bry sig och jag bara hängde på skådespeleriet – ”Ok, ingen bryr sig ”. ”Tummen upp”. ”Bra spelat”. ”Går såååå på den.” ;)

Allt i sin ordning. Min dag kom. Jag vaknar med ett leende. Borstar tänderna i takten till en sång av Claes Göran Hederström som spelas på radion, som för övrigt snackar mycket om just min dag : som är även Irland´s nationaldag.

Jag går runt i pyjamas och ser mig i spegeln och tänker ”Tänk om någon kommer för att överraska mig?? Så kan jag inte se ut!!!”. Där spårade jag ut totalt. Tänkte kanske på att min mamma hade ringt mina vänner för en lite fika och de skulle dyka upp närsomhelst. Det skulle vara en idée!!!!

”Gaby är aldrig hemma under sina födelsedagar och har inte sett de på nästan ett år”. Jag ler stort. Duschar, gör i ordning mig, går igenom min garderob, gör mig fint och väntar….

Mitt leende blir mindre och mindre efter timmarna som går. Jag kollar min mobil, för ibland brukar jag stänga av den utan att veta det, men nej. Den fungerar. Jag väntar…tick, tack, tick, tack. Samtal nr ett: min pappa. Samtal nr två: min bror. Samtal nr tre: en bekant (men detta samtal räknas inte. Jag hade varit hos henne dagen innan och hjält henne med en uppsats, och sade att jag inte kunde komma dagen där på för jag fyllde år).

På eftermiddagn kommer min mamma. Jag tänker ”Nu händer det” och går in i hennes kök och låtsades som "om jag gjorde något” och ”hörde inte att hon kom”. Det som skulle komma var katastrof. Jag blev ledsen helt enkelt. Jag fick inge tårta, kortet jag fick skrev hon på innan hon gav den till mig och sedan fick jag en penna som man ser vad man skriver när det är mörkt…okey…

Ni vet. Ibland, i livet, får man vad man behöver istället för det man vill ha. Det är en bra grej – pennan där emot...inge bra!!!!

Där stannar inte katastrofen. Jag får ett mail från en jävel som skriver:

”…hey, du fyller år. Om inte du har ätit kanske jag kan bjuda dig på några av de ((otroligt dåliga)) restauranger i stan”.

Fastän jag var desperat efter att någon skulle fira mig, var jag inte beredd att sjunka så lågt och tacka ja till ett sånt jävla skit firandet! …och tänka sig att denna mannen hade jag en lite tanke om att bli tillsammans med…men för all del…ibland får man vara lite ding i huvudet!

Nocera säger:

”…men jag fick ingen meddelande på facebook om att du fyllde år”.

Första gången som jag fick lust att ha facebook, för att få en massa ytliga ”grattis” från människor som jag skapar en virtuellt vänskap med, och kan radera efter att ha fått det jag ville ha…eller blockera dem tills nästa gång jag fyller…

WTF****** Är det ingen som bara kan säga de sju orden!!!???

Jag skjunker lågt. Gör mig syndlig på messenger för att ragga lite hälsningar (Ja!!! Jag har messenger. Ni som har facebook kan ju skapa en grupp men något fyndigt namn för att känna er coola och "pook it")

Jag är inloggad i ett par sekunder innan jag får ett meddelande ”GRATTIS GUMMAN!! Du får komma över och inkassera en present.”. Jag ler igen.

Den enda personen som gjorde min dag var min vän Maria. Den enda, enda, ENDA som tog sig lite av sin tid för att säga de underbara sju orden, som man vill höra när man fyller år:

”GRATTIS!”.

Ärligt. Det spelade inge roll vad jag skulle få, för jag hade redan fått det jag behövde =) men hey Maria hade lyssnat och jag fick både min boklampa och lamppena =). Dubbelt poäng till Maria - som i dag faktiskt fyller år! …och jag säger bara GRATTIS!!!!

Utan dig hade min dag varit en mörk minne, men hey…vad kan jag säga? Ler och ska ha som tradition att berätta om denna historia för varje år som jag firar min födelsedag.

GRATTIS GUMMAN!

…och till er andra, i min vänskapskrets, som inte gjorde någon nytta i år, så fyller jag om 326 dagar (and countning…) Nog har ni tid för att pyssla fram en hemmagjord kort, banne mig!

DateMOLITION

För inte så länge sedan var jag på en date, en ganska trevlig sådan som resulterade med yttligare fyra dater till.

Allt verkade frid och fröjd och fastän jag inte hade några planer på att inledda något med killen i frågan, så var det trevligt att bli uppvaktad.

Under vårt femte date - på en fancy restaurang - så säger han ”Ska vi prata allvar?”. Jag tittar på honom och ler skräckslagen men lyckas säga lite ironisk ”Jo visst…jag menar…hur allvarligt kan vi prata efter att ha kännt varandra i en vecka?”.

Han ler och säger ”Du är jätte trevlig…” (och fortsätter att ösa på en massa komplimanger) medan jag känner att jag vill bara sträcka ut handen i luften och be om notan. Jag ser bara honom röra på munnen, för jag har stängt av volymen på honom. Jag vet talet. Har fått höra den förr och gett den själv. Men till min förvånning får jag inte det talet, utan något som jag inte alls är beredd på. Jag drar upp lite volymen på honom:

”…så därför förstår jag inte varför du inte kan vara lite mer bestämt, lite mer hård, ha lite mer temperament som en riktig latina”.

Jag bara stannar upp i mina tankar om att försvinna ut genom första bästa utgången och bara säger inom mig: ”VA?”. Vad är det för groda som hoppar ur hans mun? Skulle jag vara velig? Dålig på att bestämma? En sån person som man kan bara köra med? En latina utan cojones?

Han ler, precis som man gör när man tror att man har rätt, bara för att man inte svarar något på en gång. Snart börjar han prata om hur jag kan bättra på det och ger mig en massa ((enligt honom)) effektiva råd och tekniker.

Hur kommer det sig att fastän man tror att man är klok, att man är smart nog för att tro att man väljer en trevlig kille, väljer man alltid dem sin nombres??

(suequibells anmk. ”sin nombre är ett uttryck i Latinamerika som används för alla dem idioter, som har passerat alla gränser för att bete sig som just idioter, och helt enkel inte har några namn - sin nombre”)

Skulle jag gå på något av det han säger så skulle jag helt enkel vara en sån där neurotisk tjej som bossar runt sin kille eller date.

JAG SKA BESTÄMMA var vi ska äta, JAG SKA BESTÄMMA vad vi ska göra, JAG SKA BESTÄMMA vad vi ska kolla på tv. Eller ännu bättre. En sån tjej som ringer efter sin kille vart femte minut och börjar frasen gulligt: ”Hej älskling…VAR I HELVETE ÄR DU? JAG HAR BESTÄMT ATT DU SKA KOMMA HEM!!!”

Är det bestämt nog? Eller behöver du även ett par bestämnda smällar?

Medan jag fortsätter att ha honom på mute, tänkte jag på alla de gånger som jag hade fått höra tvärtom - om hur hård och bestämnt jag kunde vara. Mina vänner brukar inte vara eniga om mycket, men just om att säga att jag har som motto ”my way or the highway” hade de inga problem med att ena sina meningar om.

Min date ler. Tror väl att jag lyssnar på honom och inser att han har rätt, men jag forsätter att vandra i mina egna tankar.

Om jag stör honom kan det vara farligt. Han kommer inte att lyssna. Han är för upptagen med sina egna ideér om att kritisera mig, så jag låtsas som jag lyssnar och tänker på när min bästa väns kille skulle träffa mig för första gången, och blev varnad av mina andra vänner att inte dra sina "typiska skämt" eftersom de kanske inte skulle fungera med mig -för jag har temperament och kunde vara ganska hård tillbaka”.

Jag hade lust att säga allt detta till honom, men det skulle inte leda till något annat än att bara skalera i en diskussion som inte är värt mödan.

Istället tänker jag på min skillnad mellan att vara bestämt när jag behöver det och när jag inte behöver det. Det har med att välja mina strider och hur jag kan antingen undvika det eller gå i strid utan att få en skråma.

Jag tänker på en sista kommentar. Den kom från min vän i Chile, som numera bor i USA.

”Med dina manus är du rena mjuka Sofia Coopola, men i verkligheten är du mer som Quentin Tarantino´s manus.”

Jag ursäktade mig från bordet och sade att jag skulle gå på toaletten. Han verkade inte ana något. Full av hans ego prat, antar jag att han trodde jag skulle till toaleten och gråta ett skvätt.

Jag går raka vägen till garderoben och hämtade min kappa, men innan bad jag en servitör om den dyraste champange flaskan i huset. Öppnade den, hällde ett glas åt mig och drack det som vatten. Sedan hällde jag upp glaset igen. Servitören tittade förvånnat. Jag sade att jag var på väg att fråga min pojkvän om giftermål och var lite nervös. Servitören log underbart söt. Jag vet vad han tänkte: ”Varför är alltid de bästa tjejerna upptagna?”.

Jag bad om papper och penna för att skriva ett litet meddelande , som jag vek ihop och ladde bredvid flaskan, och bad honom levera flaskan till min date medan jag själv hittade till det närmaste utgången.

Jag skrattade hela vägen hem. Självklart ringe han upp mig men jag svarade inte. Mitt ego lät mig inte göra det och jag bara fortsatte att njuta av stunden. Han har inte hört av sig, och fastän jag kanske enligt honom förtsätter att vara en en tjej utan cojones, och kanske till och med ”psykopat” så kändes det helt underbart att agera precis som ens magkänsla sade.

Jag måste ge honom creds för att han tog fram det inom mig, och jag hoppas ordet ”skål” inte kommer att klinga fel i hans öron allt för länge…

My master in techniques of revenge
Foto: NSM - Manchester 2007

Hace no mucho tiempo atrás salí a una cita con un chico que luego seguí citándome por unas cuatro veces más.

Todo parecía de lo más normal y aunque no habían planes de mayor profundidad con él, esto de ser cortejada era de todo mi gusto.

Durante nuestra quinta cita, en un restaurante fancy, me dice “Hablemos serio?”. Yo lo miro aterrorizada y con una sonrisa le digo irónica “Sí, claro…yo digo…que tan serio podemos hablar luego de nuestra quinta cita?”

El sonríe y dice “Es que tu eres tan simpática…” (…y de ahí siguen preciosas frases alabadoras sobre todo lo mío) mientras que lo único que yo quería s levantar la mano, pedir la cuenta e irme.

Sólo veía sus labios moverse porque le había quitado el sonido. Sé el discurso. Me lo han dicho y yo también lo he elaborado un par de veces. La cosa fue que a mi sorpresa no me estaba dando ese discurso, sino diciendo algo que no podría haber estado preparada para recibir. Yo le comienzo a subir un poco su volumen y escucho:

“…es que por eso yo no entiendo porque tú no puedes ser más decidida, más dura, con más temperamento...así como una latina”.

Rápidamente me deshago de los pensamientos de querer salir por la primera salida de emergencias y me digo a mi misma: “QUE???!!” Qué cosa es la que estoy escuchando? Yo no tener un temperamento? Yo ser débil? Yo ser una de esas personas que todo el mundo pasa a llevar? Yo una latina sin cojones?

El sonríe complacido. Así como cuando la gente piensa que lo que está diciendo es la verdad porque uno no le responde de inmediato. Sin perder un segundo comienza a hablarme de técnicas y darme consejos de cómo podría cambiar esta actitud débil.

Yo me pregunto en silencio. Como es que aunque uno se crea inteligente, aunque uno piense que tiene un poco de sabiduría, pensando que está eligiendo al chico bueno siempre termina con el sin nombre?

Sí de verdad estuviera escuchando lo que este sujeto me está sugiriendo entonces sería como estas chicas neuróticas que sacan de quicio a sus novios o citas.

YO DECIDO lo que vamos a comer. YO DECIDO lo que vamos hacer. YO DECIDO que vamos a ver por la tele, o ser simplemente esa mina que llama a su novio cada cinco minutos para ver dónde está, y aunque solo ha salido por diez minutos ella le dice una frase que comienza dulce…”Amor…DONDE MIERDA ESTAS? YO HE DECIDIDO QUE VUELVAS A CASA!!!!”.

Es eso decidió a tú parecer? O necesitas un par de cachetadas bien decididas???

Mientras yo aun tengo en silencio a mi cita, pienso en todas las veces que me han dicho lo contrario – lo dura y decidida que puedo ser.

Mis amigos no suelen estar de acuerdo en muchas cosas, pero decir que vivo bajo la frase “my way or the highway” no les costó nada en ponerse de acuerdo.

Mi cita sonríe. Pensará que lo he estado escuchando y reflexionando y que todo lo que dice es verdad, pero yo sigo divulgando en mis propios pensamientos. ´

Sí lo estorbo ahora podría ser fatal. El de todas maneras no escucharía. Esta demasiado medito en su ego y las idea de cómo criticarme, así que yo hago como que lo escucho y pienso en cuando el novio de mi mejor amigo me iba a conocer por primera vez.

El siempre tiraba chistes con todos pero mis amigos le advirtieron en hacer lo mismo conmigo, ya que yo podría tener un poco de temperamento y que sus bromas no me caerían bien y para él eso sería letal”.

En verdad tenía muchas ganas en decirle todo esto a él, pero sería en vano y esta conversación escalaria a un discusión que no era necesaria.

En vez me concentro en la diferencia que yo hago entre ser decida cuando lo necesito y cuando no. Es simplemente saber elegir tus batallas. Saber somo evitarlas o en otros casos salir de ellas sin ninguna herida.

Pensé en el último comentario que me hizo mi amigo en Chile que ahora vive en Estados Unidos.

“Tú eres la Sofia Coppola en guiones, pero en la vida real eres más como los guiones de Quentin Tarantino”.

Yo me excuso para ir al baño. No se espera nada. Seguramente lleno con su ego pensó que me iba a ir al baño a llorar.

En vez fui a buscar mi abrigo en el ropero pero antes pedí una botella de la champaña más cara del restaurante. Abrí la botella, vertí un vaso y me lo tome al seco y luego vertí uno más. El camarero me miro con asombro. Yo le explique que estaba por pedirle la mano a mi novio y que estaba un poco nerviosa. El me miro enamorado. Se lo que pensó: “ Por qué están todas las mejores mujeres ocupadas?”

Luego le pedí por un papel y lápiz y escribí un pequeño mensaje que se lo puse en la bandeja de la champaña con las dos copas llenas, y le pedí al camarero que se la llevara a mi cita, mientras que yo salía por la primera mejor salida.

Me reí todo el camino a casa. Claro que el me llamo y yo no le conteste. Mi ego no dejo que lo hiciera y seguí disfrutando del momento.

No me ha vuelto a llamar y a lo mejor abre quedado como una psicópata, pero debo admitir que actuar exageradamente tal como te dice tu instinto es una de las cosas más satisfactorias.

Debo darle si un poco de crédito a mí cita ya que él me lo provoco y espero que la palabra “salud” no le suene mal por mucho tiempo...