söndag 29 juni 2008

En la cabeza de mi madre

El año pasado trabaje como coordinadora del jurado en el Festival de cine de Estocolmo. Un trabajo done producí, organicé y coordiné los dos grupos del jurado. En total eran ocho personas y la mitad del trabajo se hizo en inglés, ya que cuatro de los jurados no hablaban sueco.

Este trabajo no solo exigio que sea organisada, manejar el estrés y tener una capacidad social tremenda, sino también que fuera rápida para resolver problemas que pudieran aparecer sin advertencia, trabajar en un tempo bastante alto, al mismo tiempo que tenía que tener las cosas bajo control y hablar amenudo por teléfono... y obviamente hacer que el jurado se sintiera lo mejor posible. En esta lista digo: check! check! check! check! check! check! check!

Con el acceso de ver todo tipo de películas, encontrarme y platicar con directores, actores o productores que tenían sus películas en el festival, y también crear contactos y lazos laborales. Nunca soñé que el lazo más fructifero y extraórdinario lo lograría con mi madre.

Ella pudo elegir las películas en el festival que más le podrían interesar de ver. Ella recíbio el itenirario del festival y dentro de tres dias me dio las lista de las películas que ella quería ver:

"Leo" de Josef Fares
"I´m Cyborg, but that´s OK" de Park Chan-Wook
"Mourning forest" de Naomi Kawase
"Crazy love" de Dan Klores

Esa noche, cuando estaba mirando los horarios de las películas para poder acomodar mi horario y el de ella, me di cuenta de las elecciones y lo sorprendida que quede. En verdad no había esperado ser sorprendida, todo lo contrario que todo hubiera sido obvio.

La única elección que se sintio obvía y con su razón fue "Leo" de Joses Fares. La razón era que mi hermano, Néstor, había trabajado como steadiecam operador en la película y mi madre quería ver su trabajo y también su nombre en la pantalla grande. Un buen motivo, no?SI!

Estaba muy curiosa de saber el porque de las desiciones de estas películas, y cuando más tarde nos encotramos y caminamos hacía el cine me pillo con otra sorpresa sobre su motivación de porque quería ver "I´m Cyborg, but that´s OK!" de Park Chan Wook. Esa película la quería ver porque sabía que a mi me encantan las películas asiaticas y estaba curiosa por el director. PLOP! Yo digo. Mi madre sabía que Park Chan Wook existía? Mi madre? La de los dedos verdes que pasa todo el tiempo que puede en su huerto? La que de vez en cuando habla con sus flores para que crescan mejor?? Asombrada pero contenta que mi madre sepa de el y estuviera curiosa seguimos caminando. Yo digo. Cual madre sabe quien es Park Chan Wook? Mi mamá!

La otra alternativa era "Mourning Forest" y esa película la quería ver porque trataba de gente demente. Ella trabaja con gente demente y quería saber como las retrataban en una película.
Yo me derretí como una barrita de chocolate en pleno verano en el bolsillo de un colegial.

La última elección fue "Crazy Love" a la cual ella describio como "Una historia de amor con un par de impedimentos", y así se podría resumir este documental con sus pares de "peros-altos-y-bajos y con un acontecimiento complejo y desquiciado.

Me acuerdo de estar con una sonrisa al lado de mi madre mirando los crédtos del documental. No sólamente sonreía porque mi madre estaba mirando los créditos conmigo y sólo dejando que lo visto se hunda en uno y no estresando para salir de la sala, pero también porque recién ví una película tal como ella la había descrito. No creo que yo la hubiera descrito así tan corto y conciso. "Una historia de amor con un par de impedimientos".

Pienso en lo que podría estar sucediendo en la cabeza de mi madre mientras miraba los créditos. Nunca se lo pregunte. Estaba curiosa pero no queria sacar a mi madre de su momento. A lo mejor estaba pensando en alguna de sus propias historias de amor, o podría haber estado pensando en algún suceso en su vida del que ella le gustaría hablar algún día y hacer un documental. No pregunto nada solo estoy en silencio a su lado. Pienso que hay cosas que dan su fruto al tiempo debido, que salen cuando tienen que salir. Uno no necesita sacarlos a luz y presumir o contarlas porque se siente obligada.

Por mi tengo que decir que subestime a mi madre.
Yo pense que ella no tenía la menor idea del mundo del cine, de lo que yo hacía, o de que me escuchaba cuando hablada de películas asiaticas y menos que todo lo que le contaba lo retenia. AHORA se que me escucha todo!!!
Me sentí orgullosa, extremadamente felíz y afortunada de tener a mi madre y sus elecciones de películas me dieron un nuevo significado. Además pude ver una nueva parte de mi madre. Un nuevo lazo con ella a trávez de sus películas, que goze cada segundo al verlas. Pensé luego en la conexión que ella tenía con con cada de sus películas y que se reflejaban en su vida. Su interés por el trabajo de sus hijos, el sentimiento que le entrega a su trabajo y poder sumergirse en lo más profunda de la psique humana con un tema como el amor.

Mi madre no es predecible. Esta llena de sorpresas.





Leo



I´m Cyborg, but that´s OK!



Mourning Forest



Crazy love

torsdag 26 juni 2008

Y este...? Qué se creé?

Esta frase me llamo la atención con un comentario que había recibido de un fulano tal. Estabamos comentando los trabajos audiovisuales realizados por gente que se titulaban "productores y directores", que para el caso del "fulano" no lo eran, y que sólo estaban usando el término para creerce, siendo que nadie era titulado o no se lo merecian.

En el momento no hice ningún comentario, porque me quede con la duda. Camino a casa lo pensé. No sólo en el comentario si no en mis propias labores que he realizado fuera de la universidad. Pensé en cuando armamos Alterado! Producciones, y realizamos nuestros trabajos audiovisuales. Era un productor, un director, un(a) dir. de fotografía, una directora de arte etc. Funcionabamos como cualquier otra productora o cualquier otro titulado en comunicación audiovisual o periódista, siendo que ninguno de nosotros había sacado el título. Entonces qué? Porque no eramos titulados haciemos un peor trabajo o aún peor nos tomabamos el crédito que no nos mereciamos o correspondia?

Lo pensé y lo re-pensé. A lo mejor porque me sentí insultada o en un momento sentí que había sido una impustora. Pensé en lo que la universidad de verdad significo para mí, y llegue a esta conclusión:

La universidad no me ayudo a pensar, me ayudo a desarollar lo que ya tenía dentro y sólo me confirmo lo que yo era. Lo que pienso, como lo hago y lo digo. Soy productora, una buena productora. Soy una directora de arte, una muy creativa directora de arte y tengo dedos para el piano. A lo mejor no necesitaba cuatro años en la universidad que elegi , pero con todo esto, me siento conforme que eligi bien en lo que quiero realizar como trabajo. Y cuando estaba por terminar de tirarme flores leí un artículo que era la respuesta al insulto que sentí.

"Ser audiovisual es un oficio, y es recien cuando uno se nómina como audiovisual con su trabajo es cuando es relevante"

Es mi segunda favorita frase. La primera la encontre en el libro de Kjell Sundstedt titulado "Escribiendo para cine".

"El arte no es tener buenas ideas. El arte es poder reformar e interpretar esas ideas y hacerlas unicas en su propia historia"

Y es lo que siento, y más en oficios "artisticos" como es lo de audiovisual. De verdad no necesitas cuatro años en la universidad para salir con el título "comunicador audiovisual" y poder realizar cine, documentales, videoclips o publicidad. Ahora en día uno puede completar la parte técnica en algún curso por las tardes o en universidades populares ( escuela para adultos que ofrece cursos de educación general o enseñanza básica para recibir una formación ulterior) o hasta leyendo libros prestados en la bibliotecay ejerciendolos con la cámara de video de tu mamá.

En verdad algunas veces es más el esfuerzo con el talento que el mismo estudio que vale. Pienso en Quentin. El loco había trabajado en una videoteca - que fue su único estudio sobre el cine - antes de pensar en ser cineasta, y además de naturaleza se expresa en imagenes y además - como el dijo una vez en una entrevista - "tengo una antenita directa con Dios que me pautea los dialogos" . Excelente. Me encanta y tiene todo mi respeto. Nunca en mi vida he tenido la duda que no es director cuando se gana premiros como "mejor director".

Cero pretencioso, cero nada. Es lo que es. Es cineasta. Yo digo "quién no respeta a Spielberg?" Y eso que el hombre saco su titulo luego de 35 años y entre esos años nos entrego Goonies, El tiburón, Contacto en tercer grado, La lista de Schindler etc..etc...etc...

Aunque de vez en cuando tengo discuciones con ese fulanito, y me hubiera encantado haberle dado esta respuesta en su momento, la escribo ahora para sentir que sí tengo un honor en lo que hago y en verdad siempre haré. Todos pasamos por nuestros altos y bajos. Nos cuestionamos para donde vamos y sí en verdad somos buenos. Algunos tomamos una pausa para poder regresar al juego, otros siguen en el juego sin pausas y hay hasta otros que lo dejan para dedicarse a otra cosa.

Asi que....y esta? Gabriela po! Qué se creé? Me creo audiovisual po! ;)



*Primer video realizado por Alterado Producciones. (Nicole - veneno) El bebé =)

*Första videon gjort med Alterado Prroducciones (Nicole - veneno) Våran bäbis=)



Och vem är detta...? Vem tro den är?

Det var den här frasen som fick mig att tänka och en kommentar jag fick höra av en person. Vi satt och diskuterade olika film projekt gjorda av folk, som enligt honom missbrukade beteckningen "producent och regissör" eftersom de inte ens hade tagit examen och förtjänade inte att kalla sig varken det ena eller andra.

I stunden som detta skede kommenterade jag ingenting eftersom det fick mig att tvivla. På väg hem tänkte jag en hel del på saken. Jag tänkte inte bara på själva kommentaren utan på mina egna arbeten utanför universiteten. jag tänkte på när vi bildade Alterado! producciones (en produktionsbolag som jag och fyra till bildade i Chile) och hur vi hade arbetat. Vi var en producent, en DP, en AD, en regissör etc. Vi fungerade som vilken filmteam som helst och tog vårt arbete på fullaste allvar, och ingen av oss hade tagit sitt examen varken i film eller journalistik. Så? Bara för att vi inte hade tagit vårt examen så gjorde vi ett mindre bra arbete eller ännu sämre så tog vi oss en ära som inte tillhörde oss?

Jag funderade på det om och om igen. Kanske gjorde jag det för jag kände mig förolämpad eller för att att han fick mig att kände mig som ett slags bedregerska. Jag tänkte på vad universiteten egentligen hade betytt för mig, och jag kom fram till detta: Universiten hjälpte mig inte att tänka, den hjälpte mig att utveckla det jag redan hade inne i mig och bekräftade vad jag är, hur jag tänker och hur jag gör det.

Jag är producent, en jäkligt bra sådan. Jag är en film art director, och jäkligt kreativ sådan och jag kan min sak. Jag kanske inte behövde just fyra år på den universitet jag valde, men allt detta gör att jag känner mig tillfredsställt om att jag valde rätt yrke.

Jag hade precis byggt upp mig själv och överöst mig med komplimanger när jag läser denna mening.

"Att vara filmskapare är en yrke och det är först när du arbetar som filmsapare som yrkesbeteckningen är relevant".

Den tillhör nu min andra favorit fras. Min första lyder så här och är tagen ur Kjell Sundstedts bok " Att skriva för film".

"Konst är inte att ha bra idéer. konsten är att kunna omskapa, gestalta dessa idéer och göra dem till sin unika berättelse.

Det är så jag känner och mer om konstnärliga yrken som film är. Egentligen behövde jag inte gå fyra år och få examen i film för att skapa film. dokumentärer, musicvideos eller reklamfilmer. Nu för tiden kan man komplettera den tekniska biten på kvällskurser eller folkhögskolor och t .o.m genom att låna en bok om film från biblioteket och öva med mammas videokamera.

Egentligen så räknas det nog mera själva ansträngning och talang mer än de åren du har läst. Jag tänker på Quentin. Han hade jobbat i en videobutik innan han bestämde sig för att göra film, och han har en begåvning när det gäller att skriva och uttrycka sig i bilder, och som han själv sade i en intervju "Jag har en direkt antenn till Gud som dikterar mig dialogerna". Utmärkt!

Jag gillar hans stil och han får all min respekt. Jag har aldrig tvivlat på att han inte har förtjänat några av hans utmärkelser som "bästa regissör" Otroligt anspråksfull. Det är vad han är. Han är en filmskapare. Jag menar "vem respekterar inte Spielberg? Han tog sitt examen 35 år efter att han påbörjade sin utbildning och emellan där gjorde han Goonies, Hajen, Schindler´s list och många flera..."

Trots att jag då och då hamnar i diskussioner med denna individen, och det hade varit så underbart att kunna ha haft denna tal i sin stund, så skriver jag det nu och känna att jag har en heder i det jag gör och alltid kommer att göra.

Vi alla har våra upp och ner gångar. Vi ifrågasätter oss själva vart vi är på väg och om vi verkligen är gjorde för det vi har valt. Några tar en paus för att återgå mer mer energi till spelet, några bara fortsätter non stop och några kommer i underfund med att de vill ägna sig åt något annat.

Så...och vem är detta? Gabriela! Vem tro hon att hon är? Kommunikatör audiovisuell! ;)





Superstar Chile

Igår pratade jag med min kompis Piero via messenger. Vi pratade om hur man lär sig att leva i ett kaos och till slut acceptera det.

Vi pratade om Chile.

Hans lista på varför han är trött på Chile överstämmer ganska mycket med min egen. Man försöker och försöker men till slut tar Chile helt enkelt mustet ur dig. Samtidigt som det kan vara otroligt givande, roligt och lärorikt att leva i ett uland så drabbas man av just den typiska filmscenen när man får nog och man är kraftlöst Man vill bara skrika rakt ut i luften mitt bland allt folk.

Det kan vara så himla komplicerat, det kan vara så mycket onödigt byråkrati, det kan vara så mycket ogjort och det kan vara så mycket uppror om allt. Människor känns ibland allt för naiva för sitt eget bästa och det verkar som om man aldrig kommer att lära sig av sina misstag. Sedan har vi även den politiska delen som för evig kommer att dela Chile itu.

Det händer alltid att den som kommer ner till Chile är fullt med hopp, energi och nya sett att se saker på. Man är så fullt av energi att man vill skaka om människor och bara säga "Men kom igen! Detta kommer att gå!!!" Men vart efter så tappar man allt. Man blir en till zombie i gänget. Man lever i det och t.o.m lär sig att dra nytta av det och har du tillräckligt med pengar så köper du dig din frihet till allt.

Jag kommer ihåg mitt första år i Chile. Det var vinter, och som det är brukligt i Santiago att regnar och det blir översvämningar. De allra fattigast drabbas hårdast, sedan kommer under medel klassen, medel klassen, övre medel klassen och till slut överklassen. På nyheterna ser man (varje år har jag lärt mig nu) en journalist med regnkläder som står mitt i ett hus som är praktiskt taget under vatten och frågar frun i huset "Hur känner du dig?". Samtidigt som man får hör att regeringen kommer ut med sina uttal om att det blir skärpning till nästa år för att slippa allt detta eländet.

Att se detta första året i Chile var ganska mycket för mig. Jag var oerhört orolig och inte för att låta melodramatiskt så grät jag. Ok. Jag har sett fattigdom förr, men det är en annan sak att se sitt eget folk drabbas. Jag vet inte, melodramatisk kanske, men så känner jag.

Det året anmälde jag mig som volontär hos "Hogar de Cristo" (som frälsningsarmén i Sverige) och hjälpte till att ordna tillfälliga bostäder för de som förlorade sina hem. Jag var även ute och delade varm soppa och smörgåsar och samlade in kläder som kom från hela Santiago och Chile.

Det kändes bra att kunna hjälpa till. Man gjorde sin del för man hade tron på regeringens tal om att detta inte skulle hända nästa år. Men nästa år kom och det var som en bad deja-vú.Jag menar "Skämtar ni med mig....?!!! Samma journalist med samma idiotiska frågan?!?!?" God damn it!

Det året anmälde jag mig igen som volontär, som jag har gjort alla åren jag har bott i Chile. Inget förändras om inte till det sämsta. Men jag har mitt hopp och den ger jag inte upp.

När det var val här om åren och Michelle Bachelet blev vald till Chiles första kvinnliga president så fanns det en till kandidat som var med ganska länge i spelet, Sebástian Piñera (blev tvåa med 26%, och gick således vidare till rond 2. Han fick 46,5% av rösterna i andra omgången.

Han är främst känd som en affärs man och när man lyssnade till hans sätt om hur han skulle handskas med Chile så kändes det som om han pratade om ett affärsstrategi. Hans strategi var att göra "en buisness" av Chile. Många skrämdes av det, eftersom Chile för alltid kommer att präglas av politiken, och se saker i svart och vit" så blev det Bachellet - för hon var kvinna, för hennes politiska familj historia, för Chiles politiska prestige. Kvinnan hade allt det som krävdes men det är svårt för henne att leverera.

Jag tänker " Skulle det ha varit så fel att låta en affärsmän styra ett land?" Jag menar affärmän vill ju alltid gå i vinst, och skulle inte Chile ha gått i vinst då? Är det inte så man brukar drömma? Att om man hade massa pengar så skulle man göra så många förändringar? Och tänka sig att var politiker och affärsmän? The ultimate combination?

Vi kommer inte att veta hur Piñera skulle ha sköt sig. Vi får se om han ställer upp igen och vi får se vad som händer då. Kanske får han alla röster på en gång, så som de svenska socialdemokrater kommer att få alla röster i nästa val, för moderaterna har bara ställt bara till en massa skit? ELLER!?!?

(Piñera and Bachelet)


Superstar Chile

Ayer hable con mi amigo Piero por messenger. Hablamos sobre como uno aprende a vivir en un caos y como uno lo termina aceptando. Estabamos hablando sobre Chile.
Su lista de porque uno se cansa de Chile coincide con mi propia lista. Uno trata y trata pero al final Chile te saca de quisio.

Al mismo tiempo que es una experencia muy divertida, llenadora y que te proporciona conocimientos el vivir en un tercer mundo, esta la ocación donde te llenas de frustaciones y eres parte de la típica escena de una película donde gritas angustiosamente al cielo entremedio de la gente.

Puede ser tan complicado, puede haber exceso de burocracia, puede haber tanto por hacer y que se queda a medias y siempre la acción de declararse en contra. La gente derepente me parece un poco ingenua por su propio bien, y se siente, como que nunca se aprende de los errores cometidos. Y finalmente tenemos la parte politica que para siempre dividira a Chile.

Siempre pasa que la persona recien llegada a Chile trae energias, esperanzas y una manera nueva de ver las cosas. Uno tiene tanta energia que lo único que quiere es sacudir a la gente y decirle "Pero vamos! Esto se puede!!!" Pero con el tiempo uno termina siendo un zoombie más en el grupo. Algunas veces uno hasta le saca provecho a las circunstancias y sí tienes cierta plata te puedes salir de todas las jaquecas.

Me acuerdo de mi primer año en Chile. Era invierno och como corresponde en Santiago llueve y se llena de inundaciones. Los más pobres son a los que más mal le toca la cosa, seguidos por los de la clase baja, la clase media, la clase media alta, y luego la clasa alta media y la clase alta.

En las noticias uno ve a una periodista con una poncho contra el agua al lado de una casa inundada preguntando a la señora que lo perdio todo "Como se siente, señora?", y el gobierno sale con su "speech" de que se tomara concideración para que el próximo año los santiaginos no tengan que pasar por la misma miseria.

Al ver todo esto mi primer año en Chile fue fuerte. Yo quede enormemente preocupada y no es para sonar melodramática pero llore. Ok. He visto probreza antes pero es diferente cuando se trata de tu propio pueblo. Melodramático pero asi es como siento.

Ese año me inscribi como voluntaria al Hogar de Cristo y ayude a cordinar a la gente para nuevas viviendas, a entregarle comida y organizar la ropa que llegaba de Santiago y todas partes de Chile. Me sentí bien ayudando, sentí que estaba haciendo mi deber ya que esperaba que el gobierno hiciera su parte, pero el próximo año llego y fue como un pesímo deja-vú! Yo digo "Me estan tomando el pelo..?! El mismo periódista con la misma pregunta estupida?!!!

Ese año fue voluntaria de nuevo, como lo he estado haciendo todo los años que vivi en Chile. Nada cambia si es que no es para lo peor, pero no se derrumba mi esperanza.

Cuando fueron las elecciónes en Chile hace unos años atrás, cuando Bachellet fue elegida como la primera presidenta de Chile había otro candidato que fue mucho de contar en el juego. Sebastián Piñera (fue segundo con 26%, pero fue derrotado en segunda vuelta con 46,5% de los votos)

Ante todo Piñera es conocido como empresario y cuando uno escuchaba de como el iba a llevar a Chile se sentia más como una estrategia para llevar una empresa. Su estrategia era hacer un "buisness" de Chile. Mucha gente se asusto de esta táctica, y como Chile siempre estara caracterizado por la historia de su política, y ver las cosas en blanco o negro entonces gano Bachellet - porque ella era mujer, por la historia política de su familia, por el prestigio de la política Chilena. La mujer las tenía todas para triunfar pero le ha costado suministrar.

Yo pienso. "Podría haber sido tan mal haber dejado un empresario tomar las riendas de Chile?" Yo digo un empresario siempre quiere hacer ganancias, y entonces Chile no hubira ganado con esa estrategia? No es así como uno suele soñar? El tener enormementes sumas de dinero para poder hacer cambios? Y soñar en ser empresario y político? The ultimate combination?

No sabremos como le hubiera ido a Piñera. Veremos si lo vemos en otra canditadura y que pasara. A lo mejor obtiene hasta todo los votos de una, así como los socialistas democratas de Suecia los obtendran ya que la derecha (moderaterna) estan dejando la cagada en Suecia. Osea???


onsdag 25 juni 2008

När din kreativitet vinner över baksmällan.


...sâ finns de dagar man ligger i sin säng...efter att ha varit ute och festat...man försöker sova...för man vet att om man vaknar till sâ väntar baksmällan pâ dig...och din kompis ringer dig, tidigt pâ dagen...för "att prata"...och man pratar en massa strunt...och man kommer pâ den där vardagsrumbordet man ville göra...sâ man lâgger pâ...och beger dig till det nârmaste OBS! med Sebastián (engelsk accent)...fast här i Chile heter sânt easy...sâ man sticker till EASY fôr att kôpa sig de brâdor man behôver, men innan det sâ tar man sig tio minuter att fôrklara fôr Sebastián (engelsk accent fortfarande... jajaja) vad man vill göra, och man tillbringar yttligare tio minuter att fôrklara fôr killen som skall skâra brâdorna vilka storlek brâdorna skall vara...och sâ tar man sig en halvtimma för att gâ igenom allt och sen tar man sig yttligare 20 minuter för att checka att allting är korrekt...

Du kommer hem och eftersom jag pluggar film...sâ dokumânterar jag hela evenemanget...

Jag skrattar ât paradoxen..man är skicklig pâ att komma pâ ideér men man är ett kass pâ att göra dem...lât mig berâtta vad som hände med denna môbeln...fastân jag tillbringade sâ mycket tid pâ att mâta och fôrklara och dubbel checka...sâ köpte jag brâdor av fel storlek...bordet vart sne och de skruvar jag köpte verkade inte fungera...jag vet inte om de inte var för denna typ av trâ (¿!?!) eller sâ var det jag som inte kunde skruva de (¿¿!?) jajajaja...men jag nâdde mitt mâl...tillverkade mitt eget vardasgsrums bord/hylla...och är ganska nöjd.

...man sâger ju att övning ger färdighet... jajajaja

..och vad skulle det vara en fredags eftermiddag dâ man tillverkar ett vardagsrum bord utan musik? Hâr har ni delvis de lâtar jag lyssnade under tiden...

Jimmy Hendrix - Stand by your fire
Kevin Johansen - Sur o no sur /Daisy
The bravery - Feerless
Black eye pees - My hump/don't lie
T- rex - 20th century boy
Casino - Juego en tus manos
Garbage - cherry lips
Coldplay - Fix you
Doris Day - At last
Jet - they

Coreografías acúaticas




Hace unos años atrás, en Chile, por las fechas de diciembre ( un par de dias ante navidad) nos fuimos con los chiquillos a la piscina del club de Providencia, donde una de nuestras actividades, para pasar el rato, fue inventar coreografias...como una hora hicimos el ridiculo, donde la coregrafia favorito termino siendo " rambo". Imitamos la escena cuando Rambo emerge lentamente del agua con una menza metralleta en manos...esta es la foto con nuestra versión.




För ett par år sedan, runt december (strax innan juldagen) var vi och svalkade oss i ett av Providencias (stadsdelen jag bor i Santiago) fàtal simbassänger. I en hel timme underhöll vi en liten publik, som bestod av Kathy och Yanira med olika koreografier. Favoriten vart " rambo" inspirerat av scenen dâ Rambo sakta dyker upp ur vattnet med ett ganska stort skjutvapen...

152.

Jag ligger i min säng hemma hos min pappa. Det är lite över mitt i natten och jag kan inte sova. Provar med varm mjölk, men när jag öppnar kylskåpet så ser jag att det inte finns mjölk. Jag kollar på klockan. Allt för sent för att vara uppe, allt för tidigt för att gå upp. Jag går till vardagsrummet och sätter mig framför tvn. Jag zappar igenom mord, kärlek, musik, dokumänterer,djurprogram memento och annat skadliga ting för ögonen...etc etc...och sedan kom jag på att min pappa har den chilenska kanalen. Jag zappar igenom alla kanalen, eftersom jag inte kommer ihåg vilken kanal den är på. Till slut kommer jag fram till kanalen 152, den chilenska kanalen. Det har precis börjat ett program som handlar om ett slum område i Valparaíso (hamnstad ca en timme från Santiago). Jag kollar ett tag, blir fäst vid programet.

Jag fortsatte med den chilenska kanalen yttligare ett par timmar. Kollar på ett program som reder ut mord. jag kollar vidare och ser ett program om naturen i södra Chile och klockan blir åtta i Chile, och det är dags för nyheterna. Det kändes som om jag var i min säng i min lägenhet i Chile. Jag brukade alltid kolla på nyheterna i sängen. Det var så underbart skönt och mysigt, speciellt när det regnade ute och det var så varmt och skönt i sängen. Just den dagen här i Sverige regnade ute och fastän det är ca 5 timmars skillnad mellan Sverige och Chile så kändes som om jag hade förflyttat mig till de morgonen i min säng i Chile.

Jag var i Chile helt enkelt! Jag kollade på burken och var i en chilensk morgon. Jag kollade ovanför burken, på klockan, och förflyttade mig till Sverige en svensk eftermiddag. Min egen tidssmaskin helt enkelt!


152

Estoy acostada en mi cama, en la casa de mi padre. Es un poco pasado de la media noche y no puedo dormir. Voy por un vaso de leche caliente pero al abrir la puerta del refrigerador me doy cuenta que no hay leche. Miro el reloj. Es demasiado tarde para estar en pie y demasiado temprano para levantarse. Me voy al living y me siento en el sofá frente a la tele. Comienzo el zapping a tráves de asesinatos, amor, música, documentales, programas de animales, programes de venta y otros programas que pueden ser relativamene malignos para los ojos....y en eso me acuerdo que mi padre tiene el canal chileno. TVN. Lo comienzo a buscar hasta llegar al canal 152. Un programa sobre una población en Valparaíso ha comenzado. Y aunque no me gustan mucho esos programas lo miro y al final apego a verlo.

Sigo con el canal chileno un par de horas más. Miro un programa donde resuelven casos de homicidio y luego sigue un programa sobre la naturaleza del Sur de Chile y la hora dan las ocho de la mañana en Chile, y comienzan las noticias. Me siento como que estoy en mi cama en mi departamento en Chile. Solía ver las noticias en la cama. Era calentito y agradable, en especial esos días de lluvía y frío, como que la cama era aún más calentita que antes. Justamente ese día estaba lloviendo en Suecia y aunque tenemos como 5 horas de diferencias entre Chile y Suecia se sentia como que me había trasladado a Chile, a una de esas mañanas.

Estaba en Chile simplemente! Miraba la tele y estaba en una mañana chilena. Miraba arriba de la tele, al reloj y me habia trasladado a una tarde sueca. Mi propia maquina del tiempo!

tisdag 24 juni 2008

Tengo un trato.

LA MALA

Jag kommer ihåg sista gången jag var i Barcelona. Jag hade bott där två år och var på väg hem. Detta var år 2000. Min kompis Jordi gav mig ett par skivor på spansk hip hop, som jag lyssnade igenom i min "portabel cd player" på flyget hem.
Det känns som om när man pratar om mobil telefoner på 70 taler (tegelstenar).

Det som jag inte hade märkt var att bland killarna fanns det en tjej. Skivan hete "Lujo ibérico" tjejen var la Mala María - La Mala Rodriguez. La Mala är en übercool MC med integritet, pondus och ett starkt engagemang. Det handlar om urban, modern klubbmusik; stenhårda beats med en twist av flamenco och en gnutta electro.

Ni vet...starka, intelligenta, färgstarka kvinnor? Ok. Hon är med på min lista. ;)

Mer kan man inte begära och här om veckan var hon i Estocolmo. Jag var där. Pah Pah!!! Jag tog pendeltåget in till stan, som blev en timma försenad. Med tanken på att jag hade redan missat en timme av koncerten skyndade jag mig och, tänkte på att det skulle inte göra något om jag bara såg skulle hinna se tio minuter. Jag kommer fram till lokalen och ser att det är fortfarande dj woody som spelar!!!!

Jag satte mig och var hur glad som helst att inte ha missat något och hurrade för förseningen (men inte de som satt brevid mig...jijiji) så plöstligt ändras ljuset uppe på scenen och beatsen av låten "tengo un trato" började höras.

La Mala kunde inte komma ut på ett bättre sätt. Min kompis Estibaliz sade att om la Mala spelade "tengo lo que tu quieres" så skulle jag tänka på henne, för hon gillar den låten. Såååå...jag spelade in en kort klipp och självklart tänkte jag på henne.

Det hade varit coolt med henne där. Min ûber rockiga kompis tillsammans med mig på ett hip hip koncert!!! Jag hade kul den torsdagen och äntligen, efter alla dessa år fick jag se henne live. ;)

LA MALA

Me acuerdo de la última vez que estube en Barcelona. Había vivido ahí dos años y estaba rumbo a casa. Esto era el 2000. Mi amigo Jordi me habia regalado un par de discos de hip hop español, que los escuche en mi "portatil c player". Me río y pienso es como hablar de los celulares en los años 70 (ladrillos).

Así que ahí estaba, en el vuelo escuchando los discos cuando me doy cuenta que entre los hombres hay una mujer. El disco se llama "Lujo Ibérico" y la mina es La Mala - La Mala Rodriguéz. La mala es un ûbercool rapera con una integridad, pondus con profundo empeño. Se trata de lo urbano, de música moderna, duros beats con un twist de lo flamenco que lleva en la sangre y una pizca de lo electro.

Ustedes saben...esas mujeres fuertes, inteligentes y pintorescas? Ok. Ella esta en mi lista ;)

Uno no podría haberse esperado menos y hace un par de semanas atrás estubo en Estocolmo. =) Y ahí estube!!!!! pah pah!! Tome el tren de cercanías al centro, pero venía una hora con retraso. Con la mente que ya había perdido una hora del concierto igual me apure y pense que aunque fueran 10 minutos que viera del show valdría la pena. Llegue al local donde aún el dj woody estaba tocando!!!!! Me sente con una sonrisa y agradecida (cosa que no estaban los de mi lado) por el retraso cuando de repente las luces del escenario cambian y el beat de la canción "tengo un trato " comienza a tocar.

La mala no podría haber comenzado de otra mejor manera!

Mi amiga Estibalíz me dijo que si la Mala tocaba "tengo lo que tu quieres" me acordara de ella. Cosa que hizo y bueno grabe un clip de la canción, y obvio que pensé en ella. Hubiera tenido estilo tener a mi amiga ûber rockera conmigo en un concierto de hip hop!!!

Me entretube ese jueves y por fin, luego de todos esos años la pude ver en vivo. :)



Live act.



Den 26 juni 2008 ska jag njuta en koncert med min stora idol. Så…vad är en idol egentligen? En person som man ser upp till? En person som man vill efterlikna men med sina egna elementer? En person som med det hon/han gör och säger representerar en? Eller är det en person som man egentligen är lite svartsjuk på eftersom hon är så förbannat cool!


Ok. För mig är det allt med betonning på det sista (jajajaja) men jag tar det men en nypa salt.
Jag gillar starka kvinnor. Jag gillar färgstarka kvinnor.Jag gillar intelligenta kvinnor. Jag gillar coola kvinnor. Jag gillar kvinnor som är "movida" som man skulle säga på chilensk slang, och betyder att man har många järn i elden, och jag gillar kvinnor med stort hår.

Erykah Badu har allt.


Jag kommer ihåg att min kompis, LinnQ berättade om henne. Då var vi typ 16-17 år och jag tyckte att hon var gnällig, yrade om saker som var alldelles för soft för mig, och där satt jag och tyckte att det jag hörde var "skit" …(jajajajajaja…jag bara skrattar när jag tänker på det…) Så kom den stora dagen då jag upptäckte Erykah Badu. "On and on" var låten och jag hade inte hört det bästa än; "tyrone".


Den kommer , i min egen musik historia, gå som den coolaste låten om när man blir trött på sin scrub till pojkvän! "I´m getting tuired of this shit…" underbar, underbar, underbar.
LinnQ retar fortfarande mig när jag yrar om hur underbar Erykah Badu är. Hon säger alltid: "Kommer du ihåg när du tyckte hon var skit…???" Jajajaja. Linn, jag kommer ihåg och kommer alltid vara tacksam för den dagen du tog fram skivan och tyckte jag borde lyssna på den. Enligt dig så skulle jag gilla det jag hörde ;)

Frälst för livet och den 26 kommer jag att se min gudinna =) =) =)



ACTO EN VIVO


El 26 de junio del 2008 voy a disfrutar de un concierto con una de mis grandes idolas. Entonces...que es un idolo en verdad? Una persona a la que admiras y tratas de parecerte con tus propios elementos? Una persona con lo que ella/el dice o hace te representa? O es una persona a la cual uno siente un poco de celos porque es tan extremadamente cool?


Ok. Para mi son todas esas con acentuación en la última (jajajajaja) pero lo tomo con calma.

Me gustan las mujeres fuertes. Me gustan las mujeres pintorescas. Me gustan las mujeres inteligentes. Me gustan las mujeres cool. Me gustan las mujeres movidas. Erykah Badu lo tiene todo.

Me acuerdo cuando mi amiga, LinnQ me conto sobre ella. Tendríamos unos 16-17 años, yo entonces encontre que er gruñona, delirando sobre cosas que para mi eran demasiado sueaves, y ahí estaba sentada escuchando lo que encontraba "una mierda"....(jajajajajaja)...sólo me rio al pensar en ese momento. Entonces vino el gran día cuando descubrí a Erykah Badu. "On and on" fue la canción y aún no había escuchado lo mejor "tyrone".


A mi parecer, en mi propia histora de la música, la canción más cool sobre mandar a la mierda a su cero a la izquierda de novio. "I´m getting tired of this shit..." maravilloso, maravilloso, maravilloso.


LinnQ aún me molesta cuando deliro sobre lo maravillosa que es Eryka Badu. Ella siempre dice "Te acuerdas cuando encontrabas que era una mierda...???" Jajajaja. Linn, sí siempre me acordare y siempre te estare agradecida por ese día cuando pusiste el cd porque te parecia que sería algo que yo tendría que escuchar, y según tu me iba a gustar ;)


Salvada por vida y el 26 de junio ire a ver a mi diosa. =) =) =)