(inlägget på svenska längre ner på sidan)
No es la pena que siente por mi ausencia en sus calles o la pena por la prolongación de mi retorno a él, sino una pena en forma de un documental realizado por dos distinguidos caballeros de nombres: Felipe Orellana Peña y Diego Riquelme Davidson.
Al último lo conozco más por haber compartido un proceso en nuestras vidas que pensábamos que tendríamos que pasar solos, pero que en verdad estaba destinado a pasarse juntos y de ahí armamos este gran lazo de amistad que tenemos.
Nunca he dudado de su habilidad como director, nunca tampoco he dudado de su ojo por ver esa nostalgia que no siempre es obvia o, por su sensibilidad en elección de temas entregándole una potencia que te emociona.
Es sin duda un hombre de pocas palabras pero muchas imágenes y con el documental “Santiago tiene una pena” no solamente saca una radiografía musical a la capital chilena, sino también le saca una radiografía a los cinco sentidos.
Aquí las palabras o explicaciones no hacen falta porque las imágenes te aproximan a estos tres cantores del transporte urbano, donde sus historias se van enredando como en el muro en narración, sonido e imagen.
Se siente que hubo un encuentro muy especial entre protagonistas y realizadores, porque de otra manera no se puede explicar ese seguimiento sutil, encantador e intimo.
“Santiago tiene una pena” es una obra que te mueve, no solamente porque trata cuidadosamente a cada uno de los personajes, entregándoles toda la confianza del mundo para que ellos se sientan cómodos de querer compartir su oficio e historia, sino también por esa manera de captar esos momentos “kodak” en cada uno de los espacios de los protagonistas en su día a día.
La cámara mantiene su distancia pero nunca pierde de vista la esencia que cada uno de estos personajes entrega en armar su ánimo para levantarse cada madrugada y trasladarse a la zona del trabajo. La dedicación de cada interpretación a una obra musical, o el carácter de pararse frente a desconocidos y entregarles sólo una canción.
Sus imágenes son notables, el diseño sonoro una delicia y su narración conmovedora rescatando todos los puntos en la que una obra magistral se basa.
Para las personas que nunca han estado en Santiago les entrará una curiosidad por ir. Querrán viajar en esa micro para poder encontrarse con algunos de estos personajes y escuchar cuando le cantan a la gente; a mí y a ti.
Sin embargo a las personas que viven o han vivido en Santiago esta radiografía musical es el retrato de un día gris en la capital chilena. Un día que para varios pasa de largo como un momento más, pero para Diego y Felipe es un momento que se necesita retener, contar y mostrar en base de estas tres historias.
Nos damos cuenta de nuestra identidad, de nuestro país y sus diferentes realidades pero que todo se mescla en un simple recorrido de micro a través de las canciones que reviven en las voces de estos cantores.
En mi mundo esta obra se quedara en la estantería de obras rescatables, inspiradoras, bellas y muy bien logradas. Obras que te hacen sentir que realizar cine es cosa fácil, pero vaya usted a intentarlo porque ya verá que no es nada de fácil.
Con obras como “Santiago tiene una pena” vale decir que el documental chileno está en pie y que tiene una propuesta, una mirada y una cualidad.
Y aquí estoy con “Santiago tiene una pena” pero sin penas por medio. Sólo alegría, orgullo y placer.
Aquí abajo la página oficial del documental.
http://santiagotieneunapena.wordpress.com/
Chile bär på en sorg
…men det är inte sorgen över min frånvaro på hans gator eller förlängning av min återkomst. Sorgen den bär på är i form av en dokumentär som har gjorts av två hög förnämna unga män: Felipe Orellana Peña och Diego Riquelme Davidson.
Den sistnämnde känner jag på ett personlig nivå efter att ha delat en process i våra liv som vi trodde vi kunde överkomma ensamma, men som var ämnat att delas och från dess har vi haft kontakt och utvecklat den underbara vänskap som vi har.
Jag har aldrig tvivlat på hans förmåga som regissör, aldrig heller tvivlat på hans att sätt att se på saker och få fram det som inte alltid är självklar och belysa det med skönhet och inte heller har jag tvivlat på hans stor känslighet i val av ämne.
Han är utan tvivel en man av få ord men med många bilder, och med hans dokumentär ”Chile bär på en sorg” så röntgnar han inte bara den musikaliska Santiago men även dem fem sinnen.
Orden behövs inte för att beskriva dessa tre musikanter som har den kommunla transportmedel som arbetsplats. Deras historia är som en klätterväxt som binder sig sammen i bild ljud och berättande.
Man känner att mötet bland skaparna och huvudrolls innehavarna inte var ren tillfällighet, och man märker att det ligger en stor förtroende från båda hållen, för annars kan man inte förklara hur kameran kan röra så diskret, förtrolig och så förtjusandet som den gör.
“Santiago bär på en sorg” berör, inte bara för att den omsorgsfullt tar hand om varje individ och deras värld, men även för att få de så bekväma för att visa sin historia och inte minst för att fånga alla dessa ”kodak moments” i dem platser där musikanterna rör sig inom.
Kameran tappar aldrig ur siktet den essensen som de tre musikanterna bär inom sig och visar hur man rustar sig med håg för att stiga upp tidigt på morgonen för att ta sig till sitt arbeteplats; hur man tillägnar omsorsfull tid på sin tolkning av ett musikstycket och man visar den moraliska styrkan som krävs för att stå framför främlingar i en buss och sjunga en sång.
Människor som aldrig har varit i Santiago kommer att fyllas med nyfikhet för att besöka staden. De kommer att vilja åka just den bussen dessa musikanter finns bara för att höra på hur de sjunger till folket; till mig, till dig.
Däremot, för de personer som bor i Chile kommer den här röntgen bild att vara en klar avbild på vad som kan vara en dag i den chilenska huvudstaden. En dag som för många bara passerar förbi som vilken stund som helst, men för Diego och Felipe är det en stund att fördröja, berätta och visa i form av tre historier.
Vi ser oss själva i bussen, vår identitet, vårt land, med dem existerande klassskillnaderna, och allt detta blandas sammen i en helt vanlig buss tur genom Chiles mest älskade folksånger som väcks åter till liv i dessa musikanters röster.
"Santiago bär på en sorg" inriktar sig på alla dem punkter som gör ett verk till ett mäster verk och i min värld kommer den att finnas på hyllan bland alla dessa verk som är värda att se, som man inspireras av och som är en utomordentlig berättelse.
Det är såna här verk som får filmskapandet att verka enkel, men varsågod och försök själva. Ni kommer att se att skapa film är långt ifrån lätt.
“Santiago bär på en sorg” har många goda egenskaper och kommer att bredda ut vägarna för vad den chilenska dokumänter berättandet har varit.
Den är åter på fötter, den har fått sin syn och känsla tillbaka.
…och här sitter jag med ”Santiago bär på en sorg” men ingen sorg emellan. Bara glädje, stolthet och behag.
Hemsidan till dokumentären (engelska och spanska)
http://santiagotieneunapena.wordpress.com/
