torsdag 14 augusti 2008

En la luna =)






Foto: Niklas Holm (Eskilstuna kuriren)


Aunque se que el proyecto de título es un documental de los cantautores de calles, estas fotos te las dedico por el espiritú que tienes en tus proyectos.

((No me olvido de los caporales))

Este fin de semana estuve en un festival local, donde lo bailarón. Me emocione mucho. Te quise llamar pero no tenía tu número registrado en mi celular =(

Antes de ayer pensé en tí. Habrás sido tú...por medio de la luna llena y amarilla que iluminaba mi ventana, para avisarme que estabas por poner en marcha el proyecto de título????

Yo desde aquí les mando mis mejores vibras. Quiero ser la primerísima en Suecia de ver el primer corte =) !!!!


Luna. Mi querido =) TE quiero MUCHO! Y cuando tengas todos tus cortes. Cierra los ojos y sonrie. Lo has logrado =)


Besos de la kiwipolski =)

Esa sensación en la panza...

Cuando nos encontramos con una persona en verdad sólo escuchamos un 20% de lo que se dice. En verdad estamos más ocupados en analizar a la persona que tenemos frente.

Nos fijamos en su apariencia, en su idioma, en su vocabulario, su tono de voz, su lenguaje corporal, su estatus socio-económico y su vestimenta.

Luego seguimos a ver en que casilla meterlo, y dependiendo de los prejuicios que tengamos lo vamos a catalogar.

Así que no te sorprendas sí en la primera conversación que tienes con una persona te pregunta tu nombre por segunda vez, solo que recién te ha analizado y quiere ponerle nombre al objecto. ;)

Eso de decir que “tengo un presentimiento” en verdad son solo prejuicios. A nosotros nos gusta o no nos gusta una persona dependiendo de lo que nosotros mismos queremos y vemos. De lo que es feo o bonito. Apropiada o menos apropiada. Bien o mal.

”No me gusta ese mino”
“Porqué?”
“No sé. Sólo esa sensación. Cachaí?”
”Si. Sí te cacho”

Känslan i magen

När vi först träffar en person så lyssnar vi kanske en 20% av det som sägs, för i övrigt är vi upptagna med att analysera personens utseende, språk, tonläge, kroppsspråk, socialt- ekonomisk status och kläddval.

Sedan går vi över och försöker sätta in honom eller henne i ett fack beroende på vilka fördomar som vi går och bär på. Så bli inte förvånnad när någon frågar efter ditt namn en andra gång, det är för att man har precis analyserat dig klart och det är dags att sätta ett namn på objektet.

När vi snackar om ”magkänsla” så är det egentligen våra egna fördomar som talar. Vi gillar eller gillar inte en person beroende på vad vi själva anser rätt eller fel. Ful eller snygg. Proper eller slarvig.

”Jag gillar inte honom.”
”Varför?”
”Jag vet inte, jag får bara en dålig magkänsla. Förstår du?”
”Ja, jag fattar. ”

Härskartekniken

Här om dagen fick jag låna en bok som en bekant till mig tyckte hade varit en bra läsning.

Den heter ”Härskartekninken” och är skriven av retorikkonsulten Elaine Bergqvist.

Min bekant pratade gott om boken, bland annat att den hade lärt henne se många saker som man förbiser. Jag är nyfiken. Jag gillar att vara uppmärksam så jag tänkte: ”Beam me up Scotty” och lånade boken.

"Härskartekniken" är egentligen ett verkyg som används för att rubba balansen ”jämnställdhet”, alltså handlar boken om hur man kan bli förtryckt i olika situationer. Det kan drabba vem som helst i alla möjliga situationer.

Man kan antingen vara den som ”förtrycker” eller vara den som blir utsatt för ”förtryckt”. Man kan även vara en ”medveten härskare/förtryckare” men det goda i det är att man just är ”medveten” och skulle inte använder tekniken för man vet konsekvenserna (..säg det till jedi riddarna...jijiijiji)

Tillbaka til ämnet.

Det låter väldigt provokativt och många skulle mena att ”Man blir inte förtryckt utan att man själv vet om det”. Enligt bokens många exempel så blir vi ofta ”förtryckta”, och fast det är ett hårt ord, så är vi välmedvetna om det, men oftast så väljer vi att inte säga något. Istället så grämer vi oss om situationen och blir arga på näste, tar ut det på den som kanske är svagare än oss, och då blir vi de som förtrycker istället.

Boken är uppbyggt med att författaren har tagit olika situationer som exempel där det finns en förtryckare och en som blir förtryckt. Elaine (författaren och retorikkonsulten) går igenom den, ger förslag på hur man hade kunnat hantera det, och ger råd till både den som ”härskar” och låter sig ”bli härskad”.

En typisk situation är att man på jobbet blir tillsagt av chefen att ta itu med en ”liten sak” innan man går hem. I en form av en komplimang får du höra ”...du som är så duktig, skulle du kunna fixa det innan du går” och lägger fram en pärm med saker att göra fast klockan är tio minuter innan din arbetsdags är slut.
Man säger ”ja” utan att ens uttala sig; man säger ”ja” fastän man har något emot det och man säger ”ja” utan att fråga hur viktigt det är just att ha ”pärmen” färdig just då.

Lösning ligger oftast i att säga ifrån, om att projicera ”den jobbiga situationen” för den som ställer den, och detta med en enkel yttrande:

”Vad menar du med det du sade?”
”Menar du att jag ska...?”
"Förstod jag rätt när du bad mig...?"

Boken har ett poäng med att kunna spegla det obekväma på personen som skapar det, och på det sättet hoppas att personen inser vad hon eller han har vräkt ut sig. Jag undrar dock hur många som läser denna bok kommer att ta tillfälle i akt och säga emot, och inte fegar ut för att inte känna sig som den som provocerar till en diskussion, och hur många man ställer frågan ”Vad menar du?” till kommer att bli provocerad och vräcka ur sig något som förminskar en ännu mera?

Jag menar, vi västlänningar (nu generalisera jag starkt!!!) är inga direkta Morihei Ueshiba - skaparen av den japanska stridskonsten Aikido. Inom aikido lär man sig att använda allt våld till lugn, samtidigt som man förblir orubblig.

Egentligen så vill boken att man ska bli en Morihei men på köpet kommer man att få höra att man är provokativ, men det är ju inget utmanande att säga ifrån om ens jämnställdhet håller på att rubbas!

Efter att jag läste boken så tänkte jag på tre saker.

1) Hur passiva vi människor egentligen kan vara.

2) Hur många som senare i livet blir ” Passiv aggressiva”.

3) Att diskutera klokt är ofta synonymt med att diskutera artigt och med respekt för andra. För att diskutionen inte ska gå överstyrt så krävs det egentligen bara vanligt sunt förnuft och en trevlig umgängeston - lätt sagt, men inte alltid så lätt åstadkommet i praktiken, men det är väl där utmaningen ligger.

4) Jag vill att Sundance och Alfonsina tillbringar sin sommarlov med en tibetansk munk och lär sig aikido. =)


**Jag gillade boken. Helt ok för en dags läsning under en regning svensk sommar =)

La técnica de ejercer el dominio

Hace unos dias atrás una conocida mía me presto un libro. El libro se llama ”La técninca de ejercer el dominio” por la autora Elaine Bergqvist.

Mi conocida hablo muy bien del libro, y me contó que en la lectura encontro cosas interesantes y también cosas que algunas veces uno las pasa por alto. Te ayuda a estar más atenta.

Yo soy cursiosa, y me gusta estar atenta asi que dije: “Beam me up Scotty” y le pedí prestado el libro.

”La técnica de ejercer el dominio” es en verdad una herramienta que se usa para perturbar el orden de la ” igualdad”. Es decír, este libro se trata de como uno se deja oprimir o es un opresor. Esto le puede pasar a cualquier persona y en cualquier situación.

Uno puede ser el ”opresor” o ser el ”oprimido”, y uno puede hasta ser un ”opresor conciente”. Es decír que entiende como funciona la técnica pero supuestamente no la tendría que usar porque sabe la causa. (Diganle eso a los jedi...jijijijiji)

Volviendo a lo serio. Esto suena un poco provocativo y bastante gente diría que uno no es oprimido sin saberlo uno mísmo. Pero según muchos ejemplos en el libro estamos siendo “oprimidos” bastante seguido y aunque la palabra suena fuerte, es lo que estamos siendo y estamos conciente de serlo, pero muy pocos hacen algo al respeto.

Lo que hacemos es enfadarnos sobre una situación, donde nuestra ira pasa a otra persona, una víctima sin causa y al ser esta persona más débil que uno (en ese instante) sacamos toda nuestra rabía y terminamos nosotros siendo uno opresores.

El libro estra construido con varios exemplos. Cosas cótidianas donde la mayoría se puede reconocer. Elaine (la escritora del libro y consultora sobre retórica) habla de la situación y da observaciones en ella para poder abarcarlas de otra manera, sí es que llegaran a repetirse.
Ella también da consejos a los ”opresores y ”oprimodos” en la situación.

La típica situación es la del trabajo.

El jefe entra y con un cumplido tipo “ ...tu que tienes tanta habilidad en esto, podrías terminarlo antes que te vayas”. En el escritorio te lanza una carpeta llena de trabajo cuando faltan diez minutos para que tu jornada de trabajo se termine. Uno dice ”si” sin saber que ha dicho si; uno dice ”si” aunque uno quería decir no; y uno dice “si” aunque esta totalmente en desacuerdo y tampoco nos damos el tiempo para reaccionar y preguntar sí es necesario que ese trabajo se haga justamente cuando es la hora de marcharse a casa.

En verdad la solución siempre esta en poder expresarse. En proyectar la ”escena incómoda” a la persona y manifestarse con una simple frase:

“Me podrías explicar lo que recién acabas de decír?”
“Esperas que yo…?”
"Yo lo tome de esta manera. Es así?"

El libro tiene un punto interesante y hasta para algunos algo desafiante, y es el hecho de proyectar lo que en tus oídos sono como alguien que se esta aprovechando de una situación, y solo marcar que uno esta pendiente y esperando que esa persona reaccione con lo que podría haber dicho.

Yo pienso cuantas de las personas que leeran el libro y encuentran una razón en lo que estan leyendo, serán las que para la próxima vez pregunten:

“Me podrías explicar lo que recién acabas de decír?”

Y que hay de las personas a las que les llega la pregunta? Responderan con respeto o serán provocados a decir alguna estupidez más?

Yo digo. Nosotros, gente del occidente (y ahora generalizo en grande!!!!) no somos unos ”Morihei Ueshiba” – el creador del arte marcial japonés Aikido, donde uno es enseñado a usar la violencia y convertirla en serenidad, manteniendose imperturable.

En realidad lo que dice el libro es que intentemos de ser un Morihei pero en nuestro occidente un cuestionamiento está casí ligado a ser provocativo, pero no hay nada de arrogante, desafiante en manifestarse cuando nuestra igualdad esta siendo perturbada.

Luego de haber leído el libro pensé en cuatro cosas:

1) Lo pasivo que somos en verdad los seres en nuestras vidas.

2)Cuanta gente ha terminado siendo ”agresiva-pasiva”.

3)Discutir prudente es sinónimo de discutir con cortesía y con respeto por el otro. Para que la discuciión no se desproporcione se necesita en verdad una pizca de sentido común y un tono adecuado - fácil de escribir pero aún más difícil en poner en práctica. Y es ese el desafío.

4)Quiero que Sundance y Alfonsina pasen sus vacaciones de verano con un monje tibetano y aprendan Aikido =)

*Me gusto el libro. Excelente por un día de lectuira en un día de lluvía.




lördag 2 augusti 2008

Vale por aceptar mi no aceptación de tu condición.


Gracias por venir ese día.
Gracias por haber ido al cine conmigo ese día.
Gracias por haberme abrazado todo ese rato.
Gracias por haberme hecho reír con tu video,
donde estabas fascinado con el wc francés.
Gracias por ser como eres conmigo
y hacerme sentir a gusto conmigo misma.
Gracias por todas esas veces
que me has dejado entrar a tu casa y escucharme…
sólo escucharme y sin pronunciar una palabra
siento tu apoyo. Se que me entiendes.

Gracias por tomar esa guitarra y tocar melodías
que hicieron mi llanto más facil de sacar de encima.

Y gracias por mandarme canciones….
que no siempre escucho cuando me las mandas,
pero las dejo en mi mp3 para escucharlas cuando
camino por las calles de Estocolmo….sin rubo y sin hora.

Sonrío cada vez =)

Y me encanta la canción "Yellow" de Coldplay…porque esa estrofa…será siempre para mí tú:


Luna


“…mira hacia las estrellas, mira como brillan por ti…en todo lo que haces…”



Coldplay - See you soon