Silence, Set, Action... "Run Run se fue pal Sur" is on the run.

...pictures soon to come.

Post it film

Det händer att inspirationen finner dig mitt i natten. Utan att fråga och alltid vid samma tid kommer hon, och det är bara att släppa in henne. Så ser det ut nu - min post it film.

Pasa que la inspiración te llega por las noches. Sin falta - a la hora justa y no te queda nada más recibirla. Ahora los post its tienen imágenes de referencias.

"Tengo una película en mi cabeza..."

Asi se ve, el trailer de mi película. El 24 de agosto se convierten todos esos post its con frases a imagenes, y en septiembre se verá el resultado.

"Jag har en film i huvudet..."

Så ser det ut just nu. Min kommande filmtrailer. Den 24 augusti förvandlas alla post it lappar, med menningar på, till bilder och i september kommer ni att se slutresultatet.

Not in Love - Just overwhelm. Wich for my curly head is the same.

Det finns få av de, men denna mannen är ett av dem

som får mig att le när han påminner mig

om hur mycket jag egentligen älskar att lära mig det jag gör.

...sur o no sur.

I´ll be back...

..till desss kolla något som fick mig att skratta en massa.
...y hasta entonces miren un video con el cual me rei demasiado. =)

http://video.se.msn.com/watch/video/lady-gaga-slang-dig-i-vaggen/1jjqx8yn7?from=sharepermalink

Tilläggnad en Geisha på sin dag

936 timmar...

...kan man räkna sedan jag fyllde år (and countning). Det var inte så länge sedan jag hade kommit till Sverige, från en tre månaders resa i Chile, och istället för att åka hem till Bergen på en gång, bestämnde jag mig för att stanna i min hemstad under min födelsedag. Jag hade väl inte tänkt något speciellt, än att bli lite lätt firad: tårta, kort, samtal och en lätt fika.

Jag är inge prylgalen tjej, men den här gången pratade jag ganska högt om att jag var på jakt efter en BOKLAMPA OCH EN PENNA MED LAMPA. Ingen verkade bry sig och jag bara hängde på skådespeleriet – ”Ok, ingen bryr sig ”. ”Tummen upp”. ”Bra spelat”. ”Går såååå på den.” ;)

Allt i sin ordning. Min dag kom. Jag vaknar med ett leende. Borstar tänderna i takten till en sång av Claes Göran Hederström som spelas på radion, som för övrigt snackar mycket om just min dag : som är även Irland´s nationaldag.

Jag går runt i pyjamas och ser mig i spegeln och tänker ”Tänk om någon kommer för att överraska mig?? Så kan jag inte se ut!!!”. Där spårade jag ut totalt. Tänkte kanske på att min mamma hade ringt mina vänner för en lite fika och de skulle dyka upp närsomhelst. Det skulle vara en idée!!!!

”Gaby är aldrig hemma under sina födelsedagar och har inte sett de på nästan ett år”. Jag ler stort. Duschar, gör i ordning mig, går igenom min garderob, gör mig fint och väntar….

Mitt leende blir mindre och mindre efter timmarna som går. Jag kollar min mobil, för ibland brukar jag stänga av den utan att veta det, men nej. Den fungerar. Jag väntar…tick, tack, tick, tack. Samtal nr ett: min pappa. Samtal nr två: min bror. Samtal nr tre: en bekant (men detta samtal räknas inte. Jag hade varit hos henne dagen innan och hjält henne med en uppsats, och sade att jag inte kunde komma dagen där på för jag fyllde år).

På eftermiddagn kommer min mamma. Jag tänker ”Nu händer det” och går in i hennes kök och låtsades som "om jag gjorde något” och ”hörde inte att hon kom”. Det som skulle komma var katastrof. Jag blev ledsen helt enkelt. Jag fick inge tårta, kortet jag fick skrev hon på innan hon gav den till mig och sedan fick jag en penna som man ser vad man skriver när det är mörkt…okey…

Ni vet. Ibland, i livet, får man vad man behöver istället för det man vill ha. Det är en bra grej – pennan där emot...inge bra!!!!

Där stannar inte katastrofen. Jag får ett mail från en jävel som skriver:

”…hey, du fyller år. Om inte du har ätit kanske jag kan bjuda dig på några av de ((otroligt dåliga)) restauranger i stan”.

Fastän jag var desperat efter att någon skulle fira mig, var jag inte beredd att sjunka så lågt och tacka ja till ett sånt jävla skit firandet! …och tänka sig att denna mannen hade jag en lite tanke om att bli tillsammans med…men för all del…ibland får man vara lite ding i huvudet!

Nocera säger:

”…men jag fick ingen meddelande på facebook om att du fyllde år”.

Första gången som jag fick lust att ha facebook, för att få en massa ytliga ”grattis” från människor som jag skapar en virtuellt vänskap med, och kan radera efter att ha fått det jag ville ha…eller blockera dem tills nästa gång jag fyller…

WTF****** Är det ingen som bara kan säga de sju orden!!!???

Jag skjunker lågt. Gör mig syndlig på messenger för att ragga lite hälsningar (Ja!!! Jag har messenger. Ni som har facebook kan ju skapa en grupp men något fyndigt namn för att känna er coola och "pook it")

Jag är inloggad i ett par sekunder innan jag får ett meddelande ”GRATTIS GUMMAN!! Du får komma över och inkassera en present.”. Jag ler igen.

Den enda personen som gjorde min dag var min vän Maria. Den enda, enda, ENDA som tog sig lite av sin tid för att säga de underbara sju orden, som man vill höra när man fyller år:

”GRATTIS!”.

Ärligt. Det spelade inge roll vad jag skulle få, för jag hade redan fått det jag behövde =) men hey Maria hade lyssnat och jag fick både min boklampa och lamppena =). Dubbelt poäng till Maria - som i dag faktiskt fyller år! …och jag säger bara GRATTIS!!!!

Utan dig hade min dag varit en mörk minne, men hey…vad kan jag säga? Ler och ska ha som tradition att berätta om denna historia för varje år som jag firar min födelsedag.

GRATTIS GUMMAN!

…och till er andra, i min vänskapskrets, som inte gjorde någon nytta i år, så fyller jag om 326 dagar (and countning…) Nog har ni tid för att pyssla fram en hemmagjord kort, banne mig!

DateMOLITION

För inte så länge sedan var jag på en date, en ganska trevlig sådan som resulterade med yttligare fyra dater till.

Allt verkade frid och fröjd och fastän jag inte hade några planer på att inledda något med killen i frågan, så var det trevligt att bli uppvaktad.

Under vårt femte date - på en fancy restaurang - så säger han ”Ska vi prata allvar?”. Jag tittar på honom och ler skräckslagen men lyckas säga lite ironisk ”Jo visst…jag menar…hur allvarligt kan vi prata efter att ha kännt varandra i en vecka?”.

Han ler och säger ”Du är jätte trevlig…” (och fortsätter att ösa på en massa komplimanger) medan jag känner att jag vill bara sträcka ut handen i luften och be om notan. Jag ser bara honom röra på munnen, för jag har stängt av volymen på honom. Jag vet talet. Har fått höra den förr och gett den själv. Men till min förvånning får jag inte det talet, utan något som jag inte alls är beredd på. Jag drar upp lite volymen på honom:

”…så därför förstår jag inte varför du inte kan vara lite mer bestämt, lite mer hård, ha lite mer temperament som en riktig latina”.

Jag bara stannar upp i mina tankar om att försvinna ut genom första bästa utgången och bara säger inom mig: ”VA?”. Vad är det för groda som hoppar ur hans mun? Skulle jag vara velig? Dålig på att bestämma? En sån person som man kan bara köra med? En latina utan cojones?

Han ler, precis som man gör när man tror att man har rätt, bara för att man inte svarar något på en gång. Snart börjar han prata om hur jag kan bättra på det och ger mig en massa ((enligt honom)) effektiva råd och tekniker.

Hur kommer det sig att fastän man tror att man är klok, att man är smart nog för att tro att man väljer en trevlig kille, väljer man alltid dem sin nombres??

(suequibells anmk. ”sin nombre är ett uttryck i Latinamerika som används för alla dem idioter, som har passerat alla gränser för att bete sig som just idioter, och helt enkel inte har några namn - sin nombre”)

Skulle jag gå på något av det han säger så skulle jag helt enkel vara en sån där neurotisk tjej som bossar runt sin kille eller date.

JAG SKA BESTÄMMA var vi ska äta, JAG SKA BESTÄMMA vad vi ska göra, JAG SKA BESTÄMMA vad vi ska kolla på tv. Eller ännu bättre. En sån tjej som ringer efter sin kille vart femte minut och börjar frasen gulligt: ”Hej älskling…VAR I HELVETE ÄR DU? JAG HAR BESTÄMT ATT DU SKA KOMMA HEM!!!”

Är det bestämt nog? Eller behöver du även ett par bestämnda smällar?

Medan jag fortsätter att ha honom på mute, tänkte jag på alla de gånger som jag hade fått höra tvärtom - om hur hård och bestämnt jag kunde vara. Mina vänner brukar inte vara eniga om mycket, men just om att säga att jag har som motto ”my way or the highway” hade de inga problem med att ena sina meningar om.

Min date ler. Tror väl att jag lyssnar på honom och inser att han har rätt, men jag forsätter att vandra i mina egna tankar.

Om jag stör honom kan det vara farligt. Han kommer inte att lyssna. Han är för upptagen med sina egna ideér om att kritisera mig, så jag låtsas som jag lyssnar och tänker på när min bästa väns kille skulle träffa mig för första gången, och blev varnad av mina andra vänner att inte dra sina "typiska skämt" eftersom de kanske inte skulle fungera med mig -för jag har temperament och kunde vara ganska hård tillbaka”.

Jag hade lust att säga allt detta till honom, men det skulle inte leda till något annat än att bara skalera i en diskussion som inte är värt mödan.

Istället tänker jag på min skillnad mellan att vara bestämt när jag behöver det och när jag inte behöver det. Det har med att välja mina strider och hur jag kan antingen undvika det eller gå i strid utan att få en skråma.

Jag tänker på en sista kommentar. Den kom från min vän i Chile, som numera bor i USA.

”Med dina manus är du rena mjuka Sofia Coopola, men i verkligheten är du mer som Quentin Tarantino´s manus.”

Jag ursäktade mig från bordet och sade att jag skulle gå på toaletten. Han verkade inte ana något. Full av hans ego prat, antar jag att han trodde jag skulle till toaleten och gråta ett skvätt.

Jag går raka vägen till garderoben och hämtade min kappa, men innan bad jag en servitör om den dyraste champange flaskan i huset. Öppnade den, hällde ett glas åt mig och drack det som vatten. Sedan hällde jag upp glaset igen. Servitören tittade förvånnat. Jag sade att jag var på väg att fråga min pojkvän om giftermål och var lite nervös. Servitören log underbart söt. Jag vet vad han tänkte: ”Varför är alltid de bästa tjejerna upptagna?”.

Jag bad om papper och penna för att skriva ett litet meddelande , som jag vek ihop och ladde bredvid flaskan, och bad honom levera flaskan till min date medan jag själv hittade till det närmaste utgången.

Jag skrattade hela vägen hem. Självklart ringe han upp mig men jag svarade inte. Mitt ego lät mig inte göra det och jag bara fortsatte att njuta av stunden. Han har inte hört av sig, och fastän jag kanske enligt honom förtsätter att vara en en tjej utan cojones, och kanske till och med ”psykopat” så kändes det helt underbart att agera precis som ens magkänsla sade.

Jag måste ge honom creds för att han tog fram det inom mig, och jag hoppas ordet ”skål” inte kommer att klinga fel i hans öron allt för länge…

My master in techniques of revenge
Foto: NSM - Manchester 2007

Hace no mucho tiempo atrás salí a una cita con un chico que luego seguí citándome por unas cuatro veces más.

Todo parecía de lo más normal y aunque no habían planes de mayor profundidad con él, esto de ser cortejada era de todo mi gusto.

Durante nuestra quinta cita, en un restaurante fancy, me dice “Hablemos serio?”. Yo lo miro aterrorizada y con una sonrisa le digo irónica “Sí, claro…yo digo…que tan serio podemos hablar luego de nuestra quinta cita?”

El sonríe y dice “Es que tu eres tan simpática…” (…y de ahí siguen preciosas frases alabadoras sobre todo lo mío) mientras que lo único que yo quería s levantar la mano, pedir la cuenta e irme.

Sólo veía sus labios moverse porque le había quitado el sonido. Sé el discurso. Me lo han dicho y yo también lo he elaborado un par de veces. La cosa fue que a mi sorpresa no me estaba dando ese discurso, sino diciendo algo que no podría haber estado preparada para recibir. Yo le comienzo a subir un poco su volumen y escucho:

“…es que por eso yo no entiendo porque tú no puedes ser más decidida, más dura, con más temperamento...así como una latina”.

Rápidamente me deshago de los pensamientos de querer salir por la primera salida de emergencias y me digo a mi misma: “QUE???!!” Qué cosa es la que estoy escuchando? Yo no tener un temperamento? Yo ser débil? Yo ser una de esas personas que todo el mundo pasa a llevar? Yo una latina sin cojones?

El sonríe complacido. Así como cuando la gente piensa que lo que está diciendo es la verdad porque uno no le responde de inmediato. Sin perder un segundo comienza a hablarme de técnicas y darme consejos de cómo podría cambiar esta actitud débil.

Yo me pregunto en silencio. Como es que aunque uno se crea inteligente, aunque uno piense que tiene un poco de sabiduría, pensando que está eligiendo al chico bueno siempre termina con el sin nombre?

Sí de verdad estuviera escuchando lo que este sujeto me está sugiriendo entonces sería como estas chicas neuróticas que sacan de quicio a sus novios o citas.

YO DECIDO lo que vamos a comer. YO DECIDO lo que vamos hacer. YO DECIDO que vamos a ver por la tele, o ser simplemente esa mina que llama a su novio cada cinco minutos para ver dónde está, y aunque solo ha salido por diez minutos ella le dice una frase que comienza dulce…”Amor…DONDE MIERDA ESTAS? YO HE DECIDIDO QUE VUELVAS A CASA!!!!”.

Es eso decidió a tú parecer? O necesitas un par de cachetadas bien decididas???

Mientras yo aun tengo en silencio a mi cita, pienso en todas las veces que me han dicho lo contrario – lo dura y decidida que puedo ser.

Mis amigos no suelen estar de acuerdo en muchas cosas, pero decir que vivo bajo la frase “my way or the highway” no les costó nada en ponerse de acuerdo.

Mi cita sonríe. Pensará que lo he estado escuchando y reflexionando y que todo lo que dice es verdad, pero yo sigo divulgando en mis propios pensamientos. ´

Sí lo estorbo ahora podría ser fatal. El de todas maneras no escucharía. Esta demasiado medito en su ego y las idea de cómo criticarme, así que yo hago como que lo escucho y pienso en cuando el novio de mi mejor amigo me iba a conocer por primera vez.

El siempre tiraba chistes con todos pero mis amigos le advirtieron en hacer lo mismo conmigo, ya que yo podría tener un poco de temperamento y que sus bromas no me caerían bien y para él eso sería letal”.

En verdad tenía muchas ganas en decirle todo esto a él, pero sería en vano y esta conversación escalaria a un discusión que no era necesaria.

En vez me concentro en la diferencia que yo hago entre ser decida cuando lo necesito y cuando no. Es simplemente saber elegir tus batallas. Saber somo evitarlas o en otros casos salir de ellas sin ninguna herida.

Pensé en el último comentario que me hizo mi amigo en Chile que ahora vive en Estados Unidos.

“Tú eres la Sofia Coppola en guiones, pero en la vida real eres más como los guiones de Quentin Tarantino”.

Yo me excuso para ir al baño. No se espera nada. Seguramente lleno con su ego pensó que me iba a ir al baño a llorar.

En vez fui a buscar mi abrigo en el ropero pero antes pedí una botella de la champaña más cara del restaurante. Abrí la botella, vertí un vaso y me lo tome al seco y luego vertí uno más. El camarero me miro con asombro. Yo le explique que estaba por pedirle la mano a mi novio y que estaba un poco nerviosa. El me miro enamorado. Se lo que pensó: “ Por qué están todas las mejores mujeres ocupadas?”

Luego le pedí por un papel y lápiz y escribí un pequeño mensaje que se lo puse en la bandeja de la champaña con las dos copas llenas, y le pedí al camarero que se la llevara a mi cita, mientras que yo salía por la primera mejor salida.

Me reí todo el camino a casa. Claro que el me llamo y yo no le conteste. Mi ego no dejo que lo hiciera y seguí disfrutando del momento.

No me ha vuelto a llamar y a lo mejor abre quedado como una psicópata, pero debo admitir que actuar exageradamente tal como te dice tu instinto es una de las cosas más satisfactorias.

Debo darle si un poco de crédito a mí cita ya que él me lo provoco y espero que la palabra “salud” no le suene mal por mucho tiempo...

The last samurai 100 years today

"I once asked Akira Kurosawa why he had chosen to frame a shot in Ran in a particular way. His answer was that if he he'd panned the camera one inch to the left, the Sony factory would be sitting there exposed, and if he he'd panned an inch to the right, we would see the airport - neither of which belonged in a period movie. Only the person who's made the movie knows what goes into the decisions that result in any piece of work."

(Sidney Lumet in Making Movies, 1995)

My feature film

The fantastic six.

Cuando logras tener esos excepcionales momentos de claridad, esos flashes donde el universo se hace entender y uno trata desesperadamente de agarrarlos para conservarlos en tiempos de oscuridad, donde la belleza de la vida puede convertirse completamente en una ilusión.

Es entonces es cuando esos momentos se convierten en botes de salvavidas y en ellos van preguntas de hacer o que tendrian que haber sido todo el tiempo;

Qué hacer si solo me quedaria un día, una semana, o un mes de vida? A cual bote salvavidas subiria a bordo? Qué secreto contaria? A cual persona le declararia mi amor? Con quien compartiria un guacamole con cervezas bien frias? Con quién viajaria a Valapariso con 30.000 pesos? Con quien tomaria una once en Santiago centro? Con quién discutiria una idea para una película en el Tavelli? Con quien iria a ver la banda Papanegro? Con quien saldria a andar en bicicleta de noche? Cual deseo quisiseras que se hiciera realidad?

He tenido un viaje fantastico, y mucho gracias a ustedes; Diego, Estibaliz, Felipe, Gaby, Piero, Sebastián.

Simplemente mis seis fantasticos.

Foto: Moi i Köpenhamn

När du erhåller dessa ovanliga ögonblick av klarhet, när du känner att universum görs sig förstådd, och man försöker desperat greppa tag i dem, för att dessa ögonblick förvandlas till livsbåtar när mörka dagar kommer, när naturen tar ett övergrepp och tar liv. Då återstår en massa frågor, som var eller som skulle ha varit hela denna tid:

Vad hade jag gjort om jag hade en dag, en vecka eller en månad kvar att leva? I vilken livsbåt skulle jag stiga ombord? Vem skulle jag förklara min kärlek för? Vem skulle jag dela en guacamole och kalla öl med? Med vem skulle jag åka till Valparaiso med 300 kr i fickan? Med vem skulle jag ta en fika i Santiago? Vem skulle jag diskutera en film idé på cafén Tavelli? Vem skulle jag gå och höra bandet Papanegro med? Vem skulle jag ta en nattlig cykeltur med? Vilka av mina önskningar skulle jag vilja se uppfyllda?

Jag har haft en fantastisk resa och mycket tack vare er; Diego Estibaliz, Felipe, Gaby, Piero, Sebastián.

Helt enkelt mina sex fantastiska.

In demand - El Sur de Chile

Jag sade inte att det skulle vara lätt,

jag sade bara det skulle vara värt det.

Nunca dije que iba hacer fácil,

solo dije que valdría la pena.

Dos analogos y un digital...

Como ven, somos dos analogos y uno digital. Diego no necesita tener un libro fisico, el lo busca y lo encuentra por medio de su super y fiel celular.

Por medio de el mira las noticias, peliculas, navega, habla por messenger, responde sus mail y en ocaciones hasta creo que se le ocurre llamar y mandar mensajes...aaa...y contestar las llamadas de su amiga analoga...

Guys...

...great to have had you in my Santiago.

Till en filmskapare utöver det vanliga...

...but one thing is for sure...your heart always makes "the choice" for you before your "head" takes over...until we meet the person in the right time, I begin to think that timing is everything...it is the field of life, like the myseterious force behind all things..."too late, too soon.. will all eventually lead to tragedy"

In demand - Santiago: Working bees.

Hay días que amo la manera en como escojo realizar mi trabajo.

Det finns dagar jag bara älskar sättet jag väljer att göra mitt arbete på.

nattlig cykeltur // salida nocturna en bici

En verdad las distancias entre mis seres queridos nunca es demasiada. Allá los llevo en mi mente y alma y aquí los visito cuando más puedo. Además, de vez en cuando uno necesita calmarse y dedicarse a un día familiar, implicando una salida en bicicleta para pasear a la nueva perra de los chiquillos, una rica once a las tantas de las horas y jugar a los perritos con la Valentina. Las fotos no son las mejores, en movimiento y de noche, pero el día no pudo ser el mejor. Me fui a la casa con una sonrisa al ver la linda familia que hacen los chiquillos, y aunque la Vale tiene que competir por el lugar de atención conmigo, es todo un encanto ;) y con sus rulitos tiernos no puedo más que cederle el trono de atención.

Gränser mellan vänner är aldrig långt för mig. I Sverige har jag dem i mina tankar och själ och i Chile besöker jag de så fort jag kan. Dessutom, då och då behöver man en familjedag; lugna ner sig och njuta av en nattlig cykeltur för att rasta hunden, äta en underbar nattlig fika, leka hund med Valentina och prata lite familjesemester. Bilderna är inte dem bästa. Out of focus, med blixt och no framing…men dagen kunde inte bli bättre. Jag log hela vägen hem och tänkte på den vackra familjen dem gör, och fastän Valentina måste dela spotlight med mig är hon en busig charmtroll =) och med dem där lockar kan jag inget annat än ge henne all spotlight i världen.

...George Constanza.

När jag kom till Chile var det något som tilltalade mig enormt. Jag såg en massa bilder på George Constanza överallt. Fastän mannen på bilden är en chilensk kommunfullmäktige så var det oundviklig att känna sig som om man var i ett avsnitt av Seinfeld, där George Constanza fick för sig att bli politiker.

Foto: Sebelicious

Cuando llegue a Chile hubo algo que me llamo enormemente la atención. Fue las imágenes de George Constanza en todas partes. Aunque el hombre en la imagen es un diputado chileno, me sentí como en un episodio de Seinfeld donde a George Constanza se le metia en la cabeza ser político.

In demand - Valpo - 3 dias con 30.000 pesos.

Jag tror att den senaste spontana resan med en bestämnt budget var resan ner till Danmark. Då var jag 17 och med min vän Linn bestämnde vi oss för att resa till Köpenhamn.

Det var en resa som jag fortfarande undrar över hur vi lyckades med. Inte för att resans destination låg så långt från vårt egen hemstad, men mer beundrad är jag över att vi lyckades vara borta i tre dagar med 1500kr i fickan! Och det blev nästan ett par mynt över på tillbakaresan!

No regrests, no fear, no money! Men vi lyckades!

…så varför skulle man inte lyckas med att besöka Valparaiso med 300kr på tre dagar?
När jag skriver detta känns det nästan som om man skulle kunna göra en reseprogram av det.

Målet med resan var att träffa en tokig fransk regissör som Seba och jag hade blivit bekanta med på IN EDIT Nescafé musik festival i Santiago tidigare i veckan. Sedan skulle även Criz, Elias, Rosario & company vara på plats.

Criz var redan i Valpo så vi skulle ta med oss Elias från Santiago. Vi mötte upp honom på buss terminalen. Resan började underbart fint. De hade lagt in flera bussar till Valpo, och den vi fick åka med var lite av en lyxigare variant. Det var nästan som att ligga i en säng inne i bussen; mycket plats omkring dig,inga skrikande ungar, inga illa luktande passagerare och direkt väg till Valpo.

Elias förståd inte varför Chile hade hamnat i ”u-lands listan” när man åkte i såna bussar, men efter att ha sett ”de vanliga bussar” till Valpo förstod han…. Hmmm…

Väl i Valpo vart det en massa väntande…på Criz, på Alfredo, på Pamela, på Vincent…men ärligt talat; det går inte att stressa sig i Valpo. Man bara flyter med och väntar glatt.

Dessutom använde vi den tiden för att alla skulle bli bekanta, och det var inte så svårt.
Efter ett tag dök Alfredo upp och vi skulle vidare till Pamelas lägenhet, där vi skulle lämna av väskorna. Det blev lite öldrickandet i hennes underbara-mitt-i-stan-lägenhet-med-en-hel-skjukt-utsikt-över-hela-Valpo.

Efter lite skvaller och lite skål här och där gick Elias, Criz, Seba och jag vidare. Alla var hungriga så vi bestämnde oss för att äta något. Elias och Criz fick välja en restaurang och här visste Seba och jag att det skulle ta hårt på vårt budget, men att vi alla fyra träffas händer inte varje helg…så vi bara följde efter Criz till restaurangen ”el flotador”. Otroligt god mat. De valde curanto, vi valde camarones del director. Utsökt. Verkligen utsökt mat! Värt det hela 60kr som det kostade.

Dagarna flöt förbi och vi hann med mer än vad vi hade förväntat oss. Ett par öl i baren ”la playa” med Vincent och lite musikanter, båtsightseeing kring Valpo, äkta japanska turister i Viña med citron paj som eftermiddags fika, kårseri ute vid hamnet och så klart lite fest på kvällen. Tyvärr var ju inte Criz och Elias med den kvällen. De bangade! Men hey!! Första gången som jag verkligen inte saknar dem! Jajaja.

Jag kan bara konstatera att ännu en spontant resa med låg budget blev lyckad!

((ESPAÑOL))

Creo que el último viaje espontáneo y con un presupuesto dado fue el viaje a Dinamarca. Tenía 17 años y con mi amiga Linn nos decidimos de ir a Köpenhamn.

Es un viaje que aún recuerdo. No porque la destinación final hubiera quedado tan lejos de nuestra propia ciudad, pero más alucinada quedo con que estuvimos ahí por tres días y con 1500 kr! … y casi que sobraron un par de monedas al regreso..

No regrets, no fear, no money! Pero la hicimos!

…entonces me digo; porque no podríamos lograr Valparaíso en tres días con 30.000 pesos?
Al escribir esa frase se me viene casi una idea para un programa de viaje.

La meta de nuestra aventura era de encontrarse con un loco director francés, que Seba y yo habíamos conocido en el festival IN EDIT Nescafé en Santiago. Un festival de documentales de música que se había realizado la semana anterior. Además en Valpo encontraríamos con la caballería.

El Criz estaba en Valpo así que nuestra tarea era de llevar a Elias sano y salvo, a quien encontramos en el terminal de buses.

El viaje no pudo comenzar de mejor manera, ya que pusieron buses extras para el recorrido hasta Valpo, y fueron esos buses semicama, silenciosos y directos. Así que nada de bebes llorando, paradas en cada esquina, ni pasajeros a tu lado con mal odor.

Elias quedo impresionado con el bus y no entendía porque Chile estaba en la lista de “países en vía de desarrollo” cuando se viajaba en ese tipo de buses, pero rápidamente le di a entender que esos buses eran una excepción en la regla, y cuando vio el bus normal, entendió.

Llegando a Valparaíso todo se convirtió en una eterna espera. Esperar al Criz, esperar al Alfredo, esperar a la Pamela, esperar a la Rosario, pero honestamente, uno no se puede estresar en Valpo. Uno termina esperando sin problemas y así lo hicimos. Además ese tiempo lo usamos para que todos se conocieran.

Luego de un rato llego Alfredo y nos llevo al depto de la Pamela. Ahí dejamos nuestros equipajse y nos sentamos a tomar un par de chelas en el balcón de su departamento-céntrico-con-una-media-vista-a-todo- Valpo-y-más-allá.

Luego de un poco de comadrería y varios brindis Elias, Criz, Seba y yo fuimos a comer. Nos decidimos de ir cerca del puerto y Criz se encargo de buscar el restaurante, ya que él era el guía del día (ósea, nominado guía por su conocimiento alrededor de Valpo, que era como una cuadra más del conocimiento del resto del grupo, pero basto para titularlo guía) Sabíamos que la elección del restaurante nos haría un hoyo bastante grande en nuestro presupuesto, pero en verdad, no es que los cuatro nos juntemos todos los fines de semanas en Valparaíso de Chile!

La elección del restaurante fue “El Flotador”. Excelente en ubicación, con músico tocando música ligera en el saxo, y la comida toda una delicia. Criz y Elias eligieron el curanto mientras que Seba y yo elegimos camarones del director. Muy rico, delicioso y por las 60 kr que pagamos, fue todo un éxito para nuestro presupuesto.

Los días en Valparaíso (mi amor) pasaron rápido, entretenido, felizmente y sobre pasando nuestras expectativas! Fue una mezcla de subir y bajar los cerros con los chiquillos, tomarse unas chelas en un bar llamado “la playa” con Vincent, recorrer Valpo en lancha, escribir crónicas en el muelle barón, turistear Viña como auténticos japoneses y comerse un delicioso paj de limón a media tarde. Hubo también una noches de salida, pero Criz y Elias a última hora se echaron para atrás…pero no importa…tampoco los extrañamos…jajajajjaja

Solo puedo constatar que una vez más un viaje espontaneo con un presupuesto fijo fue todo un éxito!

Chile - 1

Sí. Hace tiempo que no escribo lo que me transmite el alma, que lo procesa el cerebro y que es escrito por mis manos.

La razón es que estoy en Chile y desde que llegue no me he despegado del verbo disfrutar. O es disfrutar un adjetivo? ....ahora creo entender porque mi profesora de lenguaje no me subia la nota...En fin.

En estos momentos estoy en Santiago. Me encontre con mis siete fantasticos. Cada encuentro fue especial y me rei mucho con la copuchas, las comidas, las chelas, los chistes y la música. No puedo más que escribir que lo he estado disfrutando todo y a todos! Además tube la oportunidad de obtener credenciales para el festival de documentales de música, donde "Santiago tiene una pena" se gano el segundo lugar en la sección de competencia. Yo. Felíz con la noticia.

Y qué más...? Bueno...he precensiado una boda, choques de autos, frenazos a peatones, peleas en publico, un robo, muchos turistas perdidos y fiestas donde llego mi actor favorito chileno. ;) Asi que no puedo más que decir que: Chile baila! O no Criz?

Foto: Moi

Ja. Jag har varit frånvarande och har inte hunnit med att skriva ner det som jag känner med själen, som sedan bearbetas av hjärnan och som sedan skrivs av mina händer.

Sedan jag kom till Chile har jag inte gjort annat än att njuta, och verkigen njuta av allt och alla.
Nu är jag i Santiago, här har jag bland annat träffat ”the fantastic 7” (mina sju närmaste vänner i Chile) och med var och en var möten underbara och speciella.

Förutom många middagar ute och en massa öl, har jag även hunnit med att skriva lite om IN Edit , det är en festival som visar musik dok. Jag fick ackreditation så jag såg en massa filmer, både internationella och nationella. ”Santiago tiene una pena” (dok. Som jag håller på och distribuerar) fick ett andra pris i den tävlande sektionen. Underbara nyheter =) Så…det firade!!!!

…och vad mer? Jo, jag var på min väns bröllop, har sett många par hångla ute i parkerna för att sedan bråka på gatan, sett hur folk har bivit rånat och ett par bil crasher; för att inte glömma hemma festen där min favvo chilensk skådis dök upp! Jag säger bara: Chile baila! Eller, vad säger du Criz? ;)

In demand - Eskilstuna

Foto: Moi

Hejdå: Minus grader! Snö! Mörka och korta dagar!

Adiós: Grado bajo cero! Nieve! Cortos y oscuros dias!

In demand - Chile

Foto: Sebelicious

Hej: Sol! Värme! Havet! Hola: Sol! Calor! El mar!