Wong Kar Gaby

Fotografía: Néstor Salazar Manriquez

Algunas veces me convierto en una adolecente cuando se entera que su ídolo vendrá a al festival de cine en la ciudad que ella vive.

Compra entradas (dos por si acaso), busca la ropa apropiada para vestir en el día, ralla la papa con su ídolo con toda persona que le pregunte cualquier cosa, busca el lápiz adecuado para pedirle el autógrafo, tiene el catalogo del festival a mano, repasa una vez internet para ver sí ha pasado por alto alguna nueva noticia referente a su nueva película y llega al cine dos horas antes para asegurarse de buenos asientos.

(check!, check!, check!, check!, check!, check!)

Y ahí estoy yo con Wong Kar Wai sonriendo cuando le pido que signe mi catálogo con un lápiz de oro, porque para mí él es oro.

Hasta ayer él era MR. Wong Kar Wai, el director chino que lo veía por medio de una pantalla de cine, de televisión o del computador. Leyendo sobre él en diarios, revistas e internet. Era algo un poco lejano, un poco inalcanzable pero el 28 de noviembre del 2008 se convirtió en una persona menos lejana, una persona de carne y hueso hablando de sus propios héroes y la importancia de tener una visión y realizarla.

Algunas veces uno tiende a no querer pensar en sus héroes como algo real o una meta para alcanzar, para no sentirse pretencioso ó querer compararse con algo inalcanzable, pero entonces para que nos formamos inspiraciones sí es que no pretendemos algún día tomar todo ese espíritu y realizar nuestra propia visión?

En ves nos dejamos llevar por las reglas puestas por otros que desconocen nuestras realidades, y tenemos la costumbre de nosotros mismo bloquearnos por inseguridad por no saber donde comenzar, por no saber sí podemos o por no saber lo que queremos. Pero algunas veces la magia no siempre está en saber lo que uno quiere, pero sí saber exactamente lo que uno no quiere y de esa manera separar lo que está de más.

Y ahí estoy: Yo, Wong Kar Wai y todo el resto del mundo en la sala donde se dio una charla para luego ser testigos de la entregarle del premio Visionary Award del festival de cine de Estocolmo. Yo estoy sentada en la tercera fila (luego de la prensa) frente a Wong Kar Wai al lado de mi hermano - quién fue mi fotógrafo personal - compartiendo uno de mis momentos más mágicos.

Fotografía: Lasse Lynchell

Yo cierro los ojos y pienso que ahora sólo me quedan cinco heroés más: Oprah Winfrey, Robert Redford, Eryka Baduh, Spike Lee y Christopher Doyle.

Film.nu!

Jag är glad i dag fast det har varit en ganska stressig veckan och mitt leende har varit upp och ner. =( Men det har ändrats till ett litet =) ... för jag såg recentionen jag skrev om filmen "I´m a Cyborg, but that´s OK! Det känns kul att få sina ord publicerat. I veckan har jag nytt uppdrag vi får se vad det blir.

Här om dagen satt jag med en kompis och hon frågade:

"Kommer du att bli trött på att titta på så mycket film?"

Jag tänkte efter, men jag tror inte det. ..

Jag har kollat på film sedan jag var 13 år...och konstant. Jag tror att när mina tjejkompisar var intresserad av smink var jag intresserad av att läsa om film, och när jag sedan blev intresserad av smink var det i relation med att jag höll på med art direction och scenografi i olika film projekt och musik videos...och när mina kompisar sedan blev intresserad av killar...ja, då blev jag väl också intresserad av de....Jag menar, you can´t fight it. Så... hur kan man tröttna på något som är sammanlänkade med ens eget liv?

Här nedan har ni länken till sidan där recentionen ligger.

http://film.nu/filmrecensioner/im-a-cyborg-but-thats-ok/

When pigs fly...

Foto: Kristian Dowling (getty images)

No sé cuantas veces me lo han dicho....y bueno..ahora está la prueba en foto... Así que a toda la gente que me ha prometido cosas...cuando los cerditos vuelen...START PAYING!!! :P

Hur många gånger har man inte hört att man ska få saker när" grisar flyger". Så nu är det dags att betala! :)

E. T phone home ((( la parabólica )))

Mirando las antenas parabólicas que se asoman en la mayoría de los balcones en los suburbios de Estocolmo, se me vino E.T a la mente ya que parecen ser transmisores para rescatar una señal de sus propias galaxias.

Pienso en todas esas antenas y en las señales que pueden recibir? Hace cuanto tiempo han estado ahí? Reciben lo que buscan? Y cuantas de esas señales tienen la oportunidad de volver, pero no lo hacen y captan un pedazo de sus tierras por un canal?

Pienso en el número 152, es decir el canal en el descodificador del televisor que significa “Chile” para muchos chilenos en Suecia. Mi padre lo tiene, mi tío lo tiene y mi primo, que nacio en Suecia y nunca ha estado en Chile lo tiene. Supongo que el canal es una herencia. Y sí es así podriamos también heredar ese supuesto alejamiento de la sociedad? No es lo que uno inevitablemente supiensa al ver todas esas antenas parabólicas en balcones de los suborbios suecos? El de haberse excluído de la socieda y que vive una vida bastante asocial?

Pienso en mi padre y le pregunto sí él se siente excluido. El me responde que él no es ninguna excepción de lo que un hombre inmigrante podría haber logrado en Suecia. El dice que a su modo el ha cumplido con el requisito mínimo de lo que es la integración.

Es decir un proceso mutuo donde los inmigrantes se establecen en la sociedad sueca, y donde la sociedad sueca se amolda despúes de la transformación que la población inmigrante compone.
Si entiendo bien este concepto se necesita un 50 % de esfuerzo y voluntad de ambas partes para que funcione para todos. O no?

Reflexiono sobre la respuesta de mi padre. El me dice que ha “cumplido con el mínimo” de lo que se pide en el concepto de la integración. Es decir: ell puede su sueco límitado, tiene su trabajo, paga su impuesto y conoce las leyes fundamentales suecas. El no tiene grandes problemas de vivir en Suecia y aunque de vez en cuando se irrita con la sociedad, el vive una vida bastane tranquila y felíz.

El continúa diciendo que como el a elejido vivir su vida socialmente es otra cosa, y sólo porque no tiene amistades suecas pero sí amistades de habla hispana no lo hace menos social o dedicado a sus intereres, y solamente porque no ve la televisión sueca pero si mira canales en español no lo hacen menos interesado en lo que pasa en su entorno. Es su elección de vida en Suecia, y para el funciona.

Entiendo lo que el quiere decir y pienso en que mucho de todo esto tiene que ver con la voluntad propía, es decir la capacidad del ser humano para tomar libremente decisiones y adoptar un determinado tipo de conducta dentro de sus requisitos, interes e instinto.

Se necesesita voluntad de ambas partes para aceptarse tal como son y de ahí las elecciones que cada uno ha tomado - luego de haber cumplido con los requisitos de la sociedad en la que uno se encuentra. No hay ninguna duda que de vez en cuando uno se encandila con su propia señal y para llenar un hueco que queda trás dejar tu país natal, lo comienzas a llenar con harapos de cosas que te recuerden a el. Es algo natural y es aquí cuando la palabra tolerancía se tiene que pronuncíar aún más fuerte.

Somo pasajeros en la misma nave y una es quedarse estancados donde podriamos estar o salir adelante con fuerza de todos dejando nuestras diferencias a un lado.

Y por mi lado no puedo evitar de pensar en E.T diciendo “E.T...phone home...” cada vez que miro las antenas parabólicas que cuelgan de los balcones en los suburbios y entre eso me acuerdo de una canción que se tocará, sin duda alguna, en estas fechas celebrando el 18 de septiembre!!!!

La sonora Palacios y Tommy Rey - La parabólica

E.T phone home

Jag började fundera över alla dessa parabolantenner som sticker ut från ganska många av betonghusets balkonger.

Jag får en känsla av E. T som försöker nå ut med sin signal från jorden till sina egna.

Jag funderar vad dessa parabolantenner försöker nå för signaler? Hur länge de har häng t ute? Når de det de vill? Hur många skulle vilja återvända om de fick chansen, och vad får de som kan åka tillbaka att stanna kvar och hålla fast vid sina hem långt borta via en signal?

Jag tänker på 152, alltså kanalen i dekodern som betyder Chile för många chilenare i Sverige. Min pappa har den, min farbror har den och min kusin, som föddes i Sverige har den. Jag antar att kanalen går i arv, och undrar vidare om det är så med alla signaler? Om de går i arv och kanske t o m denna kapning i det samhället de lever i? För är det inte så man tänker när man ser en parabolantenn hängande ut från en balkong i en förort? Att det betyder att man utesluter sig från samhället? Att man inte klarar sig och lever ett ganska asocialt liv?

Jag tänkte på min pappa och frågade om han tycker att han har uteslutit sig från samhället för att han inte kan så bra svenska fastän han har bott här i över 20 år.
Han svarar att han själv inte är något undantag på vad en vanlig invandrarman i Sverige kan uppnå, nöja sig och leva med. På sitt sätt har han uppnått minimalkravet på vad begreppet ”integration” menas. Alltså en ömsesidig process där invandrare etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Förstår jag begreppet rätt så är det en 50 % ansträngning och vilja från båda sidorna för att det skall fungera för båda hållen utan några större problem.

Jag går tillbaka till min pappa och hans svar. Han säger att han har följt ”integrations principer”. Han kan sin lilla svenska, har sitt arbete, betalar sin skatt och känner till Sveriges grundläggande lagar. Han har inga större problem med att bo i Sverige och fastän han kan reta sig på ett par saker här så lever han ett glatt liv. Han tilläger sedan att hur han sedan väljer att leva sitt sociala liv är en annan sak, och bara för att han inte umgås med svenskar men istället har bara spansktalande vänner gör honom inte mindre social för att utöva sina egna intressen, och bara för att han inte tittar på svensk TV men tittar hellre på chilensk eller spansk TV gör honom inte mindre oengagerad eller av kapad från samhället. Han har valt att leva så, bland spansktalande i Sverige och det fungerar för honom. Jag förstår hans poäng och tänker på att viljan är att göra vad man vill under sina egna förutsättningar, intresse och drifter.

Det krävs en vilja från båda hållen att acceptera valet man har gjort efter att man har uppnått de kraven som man har ställts inför. Det finns ingen tvekan om att man ibland blir bländad av sin egen signal och utelämnar vissa saker, om man väljer att se det på det sättet, men samtidigt så tillför man in andra saker i ens liv som fyller den tomrummet som kan kännas efter sitt hemland. Det är naturligt och där kommer även ordet tolerans att spela en viktig roll. Vi är passagerare i samma båt. Antingen så stannar vi där vi är, eftersom vi inte kommer överens om hur vi ska ro eller så lägger vi våra olikheter åt sidan och börjar ro åt samma håll.
Och jag fortsätter att tänka på ”E.T…phone home” varje gång jag ser parabolantenner hängande ut från betonghusets balkonger.

*Bild 1.Solna kommun
*Bild 2.Upplands Väsby
*Bild 3.En nederländsk konstnär arbetade i ett projekt med barn från stadsdelen och resultatet blev dessa färgglada parabolantenner.

Sneezing Panda

Fuck it, Suck it; Go home! (castellano)

Leyendo una noticia en un periódico sueco, se me vino a la mente este blogg con el título que mi amiga “E” me dio hace un tiempo. =)

En el diario sueco DN (Dagens nyheter) se escribio hace unos dias, que unos científicos suecos han identificado la relación entre el fracaso de parejas con el gene 334, que existe en los topillos. De esta manera se ha podido llegar más cerca a una explicación del porque algunos animales machos y hombres fracasan en parejas.

Por lo visto el gene 334 hace que sea más dificil de absorber la hormona vasopressin, que hace al portador (animal macho u hombre) más tranquilo, armónico y fiel a una pareja.

Qué tema hubiera sido esto en ese entonces..."En ese entonces" me refieron a que cada una de nosotras estaba viviendo en un ring de boxeo emocional.

Ella iba en un par de ronds con un tal “desafiante-de-la-gravedad” mientras que yo, en mi ring estaba en el último rond con un tal “rapero-beat-box”.

Creo que por un tiempo (digamos indefinido) nuestras conversaciones prácticamente eran sobre ponerle punto final al asunto, para no volver a lo mismo: la pena, la decepción, la inestabilidad emocional y miles de otras cosas que en ese entonces podrían haber servido como señales para lo que venía, pero de alguna manera uno cerraba los ojos a esa "fin".

De vez en cuando se hacian las paces y nuestras conversaciones volvian a ser “normales“ para nuevamente volver a ese ring. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.

Pero tarde o temprano llega ese día. Donde uno no resiste a lo que se ha resistido por un tiempo y, por fin sale a flote la razón en el asunto:

Fuck it, suck it; Go home!

Y aunque te empujas destempladamente hacia un fin, ese fin te gatilla a hacer lo que más has temido; eliminar pedazos de su presencia.

Lo concreto puede ser más fácil de borrar; comenzando por sus números de teléfono, (...y sí no tuviera tan buena memoria hasta su dirección).

Lo abstracto...eso es un poco más díficil.

Yo digo...Como ó cuando se acabo ese amor? Como uno termina con alguien cuando se estan diciendo que se quieren? Como terminar algo cuando se siente que es amor? Porque es tan complicado? Yo digo “Tu me quieres; yo te quiero. Tu me haces bien.” Entonces porque estamos en este ring de boxeo emocional?

O qué hay de cuando uno se refiere a que quiere estabilidad (emocional) para que le respondan:

“No te preocupes por estabilidad, mis padres son millonarios” (a ver!!!!)

Luego de toda las tonterías que se ha tenido que escuchar, haber pasado o sentido por alguien; que en su momento te hizo bien, en verdad no iria mal una terapia en los más alto del Himalaya, pero en verdad como audiovisual la terapia está más cerca.

Con mi amiga quedamos en tomar todas esas experiencias, emociones, diálogos, escenas de discuciones, incidentes y convertirlo en videoarte. (Obra audiovisual en producción para ser exhibida durante el 2009).

Me rio al pensar sobre un diálogo que tube con mi amigo hace un tiempo. (Por cierto, el también frustrado en ese entonces por el amor, pero ahora felizmente en pareja con la doble de Uma Thurman ;)

Quieres su número?”
“No. Ya lo elimine”

En verdad no hay preguntas o cosas inconclusas, sólo la cobardía que cada uno de los cuatro una vez tubo.

Se que nadie lo admitara; a lo más entre amigos pero nunca directamente a los que de verdad tendrían que escucharlo, y eso por no sentirse vulnerable...solo ser vulnerable... Por qué no? Porque cuesta. Además siempre tendremos algo que perder, o no?

En verdad ninguno de los cuatro se sincronizo para mostrar su vulnerabilidad. Estabamos todos desfasados.

No sé sí aún me acostumbro a nos sentir, a no ser indiferente o solamente dejar que el tiempo cure, pero cada vez que lo pienso lo deshago para luego poderlo armar.

No sé tampoco de lo tan machucada que sali del ring emocional, o cuantos rond perdí o gane. Tampoco no tengo la cuenta de las infracciones que cometimos en el ring, pero sólo está lo que fue y que todos fuimos sí tocados en nuestros puntos más débiles por el mismo fenómeno: defectuoso, repetitivo, curativo, llamativo, eufórico llamado amor.

Embee feat José González - Send someone away

Fuck it, Suck it; Go home! (svenska)

Här om dagen läste jag en nyhet som fick mig att skriva denna blogg, med titeln som min vän “E” gav mig för ett tag sedan.

I DN (dagens nyhet) skrevs det om att svenska forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.

Detta skulle ha varit intressant att ta upp då, och med ”då” menar jag när både min vän och jag var i en sort emotionell boxningsring.

Hon hade gått några ronder med en viss “tyngkraft-utmanare” medan jag själv gick i slut ronden med en viss “cheack-the-microphone-rappare”.

Jag tror att under en tid (låt oss säga obestämd tid) hade våra samtal varit kring all denna emotionella boxning. Vi visste att vi behövde ta slut på det, för att inte återgå till det vanliga: sorgen, besvikelsen, labila läget och tusen andra saker som i den stunden kunde vara varningar till det som väntade, men som man blundade för: slutet.

Då och då rådde det fred och då återgick våra samtal till “normala” ämne, för att ännu en gång göra sig redo för att återgå till ringen. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.

Eller vad säger man om de gånger man hade pratat om att vilja ha ett (emotionell) stabilitet och fått svaren:

”Oroa dig inte för stabilitet. Mina föräldrar har pengar.” (VA????)

Men förr eller senare kommer den dagen då du inte kan motstå dig till allt du har motstått dig i att säga. Äntligen kommer förnuftet fram:

Fuck it, suck it; Go home!

Och denna svängande knyck leder dig till något du inte hade vågat göra: utesluta delarna av hans närvaro.

Det konkreta kan vara lätt att radera: med hans nummer som början (… skulle jag inte ha så bra minne skulle jag även glömma hans adress).

Det abstrakta... det kan vara lite svårare.

Jag menar... Hur och när tog kärleken slut? Hur kan man släppa taget när man sitter och talar om hur mycket man tycker om varandra? Hur kan man sluta något som känns som kärlek? Varför är det så komplicerat? Jag menar ”Du tycker om mig; jag tycker om dig. Vi är bra för varandra”. I så fall… vad gör vi i denna emotionella boxning ringen?

Efter alla dess nonsens som man var tvungen att höra på, gå igenom eller känna för någon… som en gång fick dig att le, är nog för en lång ”meditation-terapi” bland Himalayas höjningar, men eftersom man är filmskapare så är terapin närmare än så.

Min vän och jag bestämde oss att göra en videoart video av alla våra erfarenheter, känslor, situationer, dialoger, trassel och krångel. (premiär under 2009).

Jag ler när jag tänker på en dialog som min vän garvade åt (då var han även lite fundersam över kärleken men nu i en lycklig relation med Uma Thurman dubbelgångare=)

”Vill du ha hans nummer?”
”Nej, jag har redan raderat den”

Egentligen finns det inga frågor eller ofullbordade saker, bara feghet från oss alla fyra.

Jag vet att ingen kommer att erkänna det; kanske till någon nära vän på fyllan men aldrig till den som verkligen skulle behöva vilja höra det. Man vill helst enkel slippa bli sårbar... bara vara sårbar... varför inte? För det är svårt och dessutom har vi alltid något att förlora, eller hur?

Vad som egentligen skedde var att vi aldrig synkroniserade för att känna eller visa vår sårbarhet. Vi åstadkom aldrig samtidighet.

Jag vet inte om jag har vant mig att inte känna; att vara likgiltig eller bara låta tiden läka alla sår, men för varje gång som jag tänker på det så sprättar jag upp det för att sedan lappa ihop det.

Jag vet inte heller hur illa skadorna blev från den emotionella boxningen, eller hur många ronder jag vann eller förlorade. Inte heller har jag någon räkning på hur många oläkbara cuts, diskningar för skallningar eller låga slag som var och en kunde ha fått.

Det enda som finns kvar är det som var, och att vi alla blev träffad i våra svagaste punkter av samma ofullständiga, repetitiva, läkande, påfallande, euforiska känsla som kallas kärlek.

Embee feat. José González - Send someone away

En la luna =)

Foto: Niklas Holm (Eskilstuna kuriren)

Aunque se que el proyecto de título es un documental de los cantautores de calles, estas fotos te las dedico por el espiritú que tienes en tus proyectos.

((No me olvido de los caporales))

Este fin de semana estuve en un festival local, donde lo bailarón. Me emocione mucho. Te quise llamar pero no tenía tu número registrado en mi celular =(

Antes de ayer pensé en tí. Habrás sido tú...por medio de la luna llena y amarilla que iluminaba mi ventana, para avisarme que estabas por poner en marcha el proyecto de título????

Yo desde aquí les mando mis mejores vibras. Quiero ser la primerísima en Suecia de ver el primer corte =) !!!!


Luna. Mi querido =) TE quiero MUCHO! Y cuando tengas todos tus cortes. Cierra los ojos y sonrie. Lo has logrado =)


Besos de la kiwipolski =)

Esa sensación en la panza...

Cuando nos encontramos con una persona en verdad sólo escuchamos un 20% de lo que se dice. En verdad estamos más ocupados en analizar a la persona que tenemos frente.

Nos fijamos en su apariencia, en su idioma, en su vocabulario, su tono de voz, su lenguaje corporal, su estatus socio-económico y su vestimenta.

Luego seguimos a ver en que casilla meterlo, y dependiendo de los prejuicios que tengamos lo vamos a catalogar.

Así que no te sorprendas sí en la primera conversación que tienes con una persona te pregunta tu nombre por segunda vez, solo que recién te ha analizado y quiere ponerle nombre al objecto. ;)

Eso de decir que “tengo un presentimiento” en verdad son solo prejuicios. A nosotros nos gusta o no nos gusta una persona dependiendo de lo que nosotros mismos queremos y vemos. De lo que es feo o bonito. Apropiada o menos apropiada. Bien o mal.

”No me gusta ese mino”
“Porqué?”
“No sé. Sólo esa sensación. Cachaí?”
”Si. Sí te cacho”

Känslan i magen

När vi först träffar en person så lyssnar vi kanske en 20% av det som sägs, för i övrigt är vi upptagna med att analysera personens utseende, språk, tonläge, kroppsspråk, socialt- ekonomisk status och kläddval.

Sedan går vi över och försöker sätta in honom eller henne i ett fack beroende på vilka fördomar som vi går och bär på. Så bli inte förvånnad när någon frågar efter ditt namn en andra gång, det är för att man har precis analyserat dig klart och det är dags att sätta ett namn på objektet.

När vi snackar om ”magkänsla” så är det egentligen våra egna fördomar som talar. Vi gillar eller gillar inte en person beroende på vad vi själva anser rätt eller fel. Ful eller snygg. Proper eller slarvig.

”Jag gillar inte honom.”
”Varför?”
”Jag vet inte, jag får bara en dålig magkänsla. Förstår du?”
”Ja, jag fattar. ”

Härskartekniken

Här om dagen fick jag låna en bok som en bekant till mig tyckte hade varit en bra läsning.

Den heter ”Härskartekninken” och är skriven av retorikkonsulten Elaine Bergqvist.

Min bekant pratade gott om boken, bland annat att den hade lärt henne se många saker som man förbiser. Jag är nyfiken. Jag gillar att vara uppmärksam så jag tänkte: ”Beam me up Scotty” och lånade boken.

"Härskartekniken" är egentligen ett verkyg som används för att rubba balansen ”jämnställdhet”, alltså handlar boken om hur man kan bli förtryckt i olika situationer. Det kan drabba vem som helst i alla möjliga situationer.

Man kan antingen vara den som ”förtrycker” eller vara den som blir utsatt för ”förtryckt”. Man kan även vara en ”medveten härskare/förtryckare” men det goda i det är att man just är ”medveten” och skulle inte använder tekniken för man vet konsekvenserna (..säg det till jedi riddarna...jijiijiji)

Tillbaka til ämnet.

Det låter väldigt provokativt och många skulle mena att ”Man blir inte förtryckt utan att man själv vet om det”. Enligt bokens många exempel så blir vi ofta ”förtryckta”, och fast det är ett hårt ord, så är vi välmedvetna om det, men oftast så väljer vi att inte säga något. Istället så grämer vi oss om situationen och blir arga på näste, tar ut det på den som kanske är svagare än oss, och då blir vi de som förtrycker istället.

Boken är uppbyggt med att författaren har tagit olika situationer som exempel där det finns en förtryckare och en som blir förtryckt. Elaine (författaren och retorikkonsulten) går igenom den, ger förslag på hur man hade kunnat hantera det, och ger råd till både den som ”härskar” och låter sig ”bli härskad”.

En typisk situation är att man på jobbet blir tillsagt av chefen att ta itu med en ”liten sak” innan man går hem. I en form av en komplimang får du höra ”...du som är så duktig, skulle du kunna fixa det innan du går” och lägger fram en pärm med saker att göra fast klockan är tio minuter innan din arbetsdags är slut.

Man säger ”ja” utan att ens uttala sig; man säger ”ja” fastän man har något emot det och man säger ”ja” utan att fråga hur viktigt det är just att ha ”pärmen” färdig just då.

Lösning ligger oftast i att säga ifrån, om att projicera ”den jobbiga situationen” för den som ställer den, och detta med en enkel yttrande:

”Vad menar du med det du sade?”
”Menar du att jag ska...?”
"Förstod jag rätt när du bad mig...?"

Boken har ett poäng med att kunna spegla det obekväma på personen som skapar det, och på det sättet hoppas att personen inser vad hon eller han har vräkt ut sig. Jag undrar dock hur många som läser denna bok kommer att ta tillfälle i akt och säga emot, och inte fegar ut för att inte känna sig som den som provocerar till en diskussion, och hur många man ställer frågan ”Vad menar du?” till kommer att bli provocerad och vräcka ur sig något som förminskar en ännu mera?

Jag menar, vi västlänningar (nu generalisera jag starkt!!!) är inga direkta Morihei Ueshiba - skaparen av den japanska stridskonsten Aikido. Inom aikido lär man sig att använda allt våld till lugn, samtidigt som man förblir orubblig.

Egentligen så vill boken att man ska bli en Morihei men på köpet kommer man att få höra att man är provokativ, men det är ju inget utmanande att säga ifrån om ens jämnställdhet håller på att rubbas!

Efter att jag läste boken så tänkte jag på tre saker.

1) Hur passiva vi människor egentligen kan vara.

2) Hur många som senare i livet blir ” Passiv aggressiva”.

3) Att diskutera klokt är ofta synonymt med att diskutera artigt och med respekt för andra. För att diskutionen inte ska gå överstyrt så krävs det egentligen bara vanligt sunt förnuft och en trevlig umgängeston - lätt sagt, men inte alltid så lätt åstadkommet i praktiken, men det är väl där utmaningen ligger.

4) Jag vill att Sundance och Alfonsina tillbringar sin sommarlov med en tibetansk munk och lär sig aikido. =)


**Jag gillade boken. Helt ok för en dags läsning under en regning svensk sommar =)

La técnica de ejercer el dominio

Hace unos dias atrás una conocida mía me presto un libro. El libro se llama ”La técninca de ejercer el dominio” por la autora Elaine Bergqvist.

Mi conocida hablo muy bien del libro, y me contó que en la lectura encontro cosas interesantes y también cosas que algunas veces uno las pasa por alto. Te ayuda a estar más atenta.

Yo soy cursiosa, y me gusta estar atenta asi que dije: “Beam me up Scotty” y le pedí prestado el libro.

”La técnica de ejercer el dominio” es en verdad una herramienta que se usa para perturbar el orden de la ” igualdad”. Es decír, este libro se trata de como uno se deja oprimir o es un opresor. Esto le puede pasar a cualquier persona y en cualquier situación.

Uno puede ser el ”opresor” o ser el ”oprimido”, y uno puede hasta ser un ”opresor conciente”. Es decír que entiende como funciona la técnica pero supuestamente no la tendría que usar porque sabe la causa. (Diganle eso a los jedi...jijijijiji)

Volviendo a lo serio. Esto suena un poco provocativo y bastante gente diría que uno no es oprimido sin saberlo uno mísmo. Pero según muchos ejemplos en el libro estamos siendo “oprimidos” bastante seguido y aunque la palabra suena fuerte, es lo que estamos siendo y estamos conciente de serlo, pero muy pocos hacen algo al respeto.

Lo que hacemos es enfadarnos sobre una situación, donde nuestra ira pasa a otra persona, una víctima sin causa y al ser esta persona más débil que uno (en ese instante) sacamos toda nuestra rabía y terminamos nosotros siendo uno opresores.

El libro estra construido con varios exemplos. Cosas cótidianas donde la mayoría se puede reconocer. Elaine (la escritora del libro y consultora sobre retórica) habla de la situación y da observaciones en ella para poder abarcarlas de otra manera, sí es que llegaran a repetirse.

Ella también da consejos a los ”opresores y ”oprimodos” en la situación.

La típica situación es la del trabajo.

El jefe entra y con un cumplido tipo “ ...tu que tienes tanta habilidad en esto, podrías terminarlo antes que te vayas”. En el escritorio te lanza una carpeta llena de trabajo cuando faltan diez minutos para que tu jornada de trabajo se termine. Uno dice ”si” sin saber que ha dicho si; uno dice ”si” aunque uno quería decir no; y uno dice “si” aunque esta totalmente en desacuerdo y tampoco nos damos el tiempo para reaccionar y preguntar sí es necesario que ese trabajo se haga justamente cuando es la hora de marcharse a casa.

En verdad la solución siempre esta en poder expresarse. En proyectar la ”escena incómoda” a la persona y manifestarse con una simple frase:

“Me podrías explicar lo que recién acabas de decír?”
“Esperas que yo…?”
"Yo lo tome de esta manera. Es así?"

El libro tiene un punto interesante y hasta para algunos algo desafiante, y es el hecho de proyectar lo que en tus oídos sono como alguien que se esta aprovechando de una situación, y solo marcar que uno esta pendiente y esperando que esa persona reaccione con lo que podría haber dicho.

Yo pienso cuantas de las personas que leeran el libro y encuentran una razón en lo que estan leyendo, serán las que para la próxima vez pregunten:

“Me podrías explicar lo que recién acabas de decír?”

Y que hay de las personas a las que les llega la pregunta? Responderan con respeto o serán provocados a decir alguna estupidez más?

Yo digo. Nosotros, gente del occidente (y ahora generalizo en grande!!!!) no somos unos ”Morihei Ueshiba” – el creador del arte marcial japonés Aikido, donde uno es enseñado a usar la violencia y convertirla en serenidad, manteniendose imperturable.

En realidad lo que dice el libro es que intentemos de ser un Morihei pero en nuestro occidente un cuestionamiento está casí ligado a ser provocativo, pero no hay nada de arrogante, desafiante en manifestarse cuando nuestra igualdad esta siendo perturbada.

Luego de haber leído el libro pensé en cuatro cosas:

1) Lo pasivo que somos en verdad los seres en nuestras vidas.

2)Cuanta gente ha terminado siendo ”agresiva-pasiva”.

3)Discutir prudente es sinónimo de discutir con cortesía y con respeto por el otro. Para que la discuciión no se desproporcione se necesita en verdad una pizca de sentido común y un tono adecuado - fácil de escribir pero aún más difícil en poner en práctica. Y es ese el desafío.

4)Quiero que Sundance y Alfonsina pasen sus vacaciones de verano con un monje tibetano y aprendan Aikido =)

*Me gusto el libro. Excelente por un día de lectuira en un día de lluvía.

Vale por aceptar mi no aceptación de tu condición.

Gracias por venir ese día.

Gracias por haber ido al cine conmigo ese día.

Gracias por haberme abrazado todo ese rato.

Gracias por haberme hecho reír con tu video,

donde estabas fascinado con el wc francés.

Gracias por ser como eres conmigo

y hacerme sentir a gusto conmigo misma.

Gracias por todas esas veces

que me has dejado entrar a tu casa y escucharme…

sólo escucharme y sin pronunciar una palabra

siento tu apoyo. Se que me entiendes.

Gracias por tomar esa guitarra y tocar melodías

que hicieron mi llanto más facil de sacar de encima.

Y gracias por mandarme canciones….

que no siempre escucho cuando me las mandas,

pero las dejo en mi mp3 para escucharlas cuando

camino por las calles de Estocolmo….sin rubo y sin hora.

Sonrío cada vez =)

Y me encanta la canción "Yellow" de Coldplay…porque esa estrofa…será siempre para mí tú:

Luna


“…mira hacia las estrellas, mira como brillan por ti…en todo lo que haces…”

Coldplay - See you soon

Nokia - connecting people

För ett tag sedan var jag ute med två av mina närmanste killkompisar. Vi skulle njuta av eftermiddagssolen med en öl ute på krogen. Om tjugo minuter skulle vi vara på plats.

Det roliga är att fast vi vet att vi inte har en chans att hinna mötas upp på den korta tiden så säger vi alltid ”ja, jag hinner” och just tjugo minuter också... så eftersom man vet att tjugo minuter aldrig är tjugo minuter så stressar man inte. Man vet att det egentligen rör sig om en timma.

Så denna dagen var det som vanligt. Vi träffades på krogen, en timma efter, tog ett bord ute med en underbar eftermiddagsol som försvann så fort vi kom ut på terrasen och självklart börjar vi prata och skoja om att tjugo minuter aldrig fungerar för oss, och hur irriterande en av mina kompisar tycker att det har varit att jag antingen aldrig svarar på hans meddelande eller har min mobil avstängt när han ringer.

Jag kontrar och säger att jag aldrig får några meddelande eller samtal från honom att svara på, när det plöstligt börjar ringa i hans mobil. Han kollar på mobil displayen och undrar om jag är rolig och visar mig att det är jag som ringer.

Jag har mobilen i min väska på bordet och antar att jag har kommit åt den så den börja ringa. Jag tar upp den för att stänga av den och ser att den är avstängd. (hahahaha)

Vi alla undrar vem det kan vara och snart ramlar kronar ner när jag tar mobilen och ser att det är mitt gamla nummer som jag hade i mobilen som jag hade tappat för några månader sedan.

Jagt tänkte tusen saker på en sekund och med all tron på att personen som ringer var tjuven som tog min mobil och ringer för att jävlas med mig svarar jag högljudit, arrogant och otroligt kaxigt.

Jag var så självupptagen i samtalet att han inte fick en syl i vädret, så det dröjde några sekunder innan jag reagerade på att han han var dansk.

Vi växlade snabbt över till engelska (för jag förstår inte danskan så bra) och utskällnignen fortsatte på engelskan, medan personen i andra ändan var ko lugn och försökte förklara alltig på bästa sättet.

Jag undrade hur han fick tag i mitt nummer. Han svarade att han hade ett missat samtal, för en timma sedan, från denna nummer (min kompis nummer) och han undrade om det hade varit med jobbet att göra och ringt upp.

Jag forsätter att fråga ut denna individ om hur han fick tag i min mobil och när jag skulle få tillbaka den. Han svarade att han inte riktigt visste om han kunde lämna tillbaka mobilen för det var hans egen, men att han skulle prata med sitt jobb för att se vad han kunde göra åt saken, eftersom det var de som hade gett honom sim kortet med det numret.

Han fortsatte att förklara saker och tyckte att det var otroligt lustigt händelse och undrade vem jag var, medan jag inte kunde komma ur min tvivel på att han hade snott min mobil. Men någonstans under samtalet blev jag mer lugn och vi började prata som vanligt.

Vi frågade om varandras namn, var vi bodde, vad vi jobbade med, var vi kom från och allt sånt man frågar om när man träffar någon på krogen.

Så småning om tog det( numera) trevliga samtalet slut och med mycket information att procesera.

Det var kul det som hände och vi vart så nyfikna på denna ”dansken” att en av mina kompisar tyckte jag borde träffa honom och föreslog att jag skulle sända en bild på mig och se vad han svarade.

Jag brukar var ganska feg med såna saker men jag tyckte det hade varit kul att ha kommit i kontakt med en person på sånt sätt, så jag gick med på att han skulle ta en bild med sin mobil och skicka till honom. Sedan var det bara att vänta och se vad som hände.

Jag tänkte att det skulle ha varit så klockrent om jag hade haft en nokia mobil.

”Nokia – connecting people”. (hahahahaha)

Medan vi väntade på att han skulle svara, satt vi alla tre och pratade om hurvida vi trodde denna individ var, såg ut och om det skulle utvecklas till en kärleksshistoria att berätta för barn-barnet. Självklart skulle ”Alpha hannen Diego” ta åt sig all äran om hur vi träffades eftersom allt hände genom hans mobil. (jajajajaja)

Vi tyckte det hela var otroligt kul och så småning om kom jag på en sak. Det numret som min kompis hade var mitt gamla Telenor numret som jag hade sagt upp för ett halvt år sedan. Förmodligen så började Telenor använda det igen efter halvåret och hade hamnat i ”danskens händer”, och plöstligt hörde vi ett meddelande signal.

Vi alla höll med om att han såg bra ut, väldigt trevligt, intelligent och snäll. Enligt mina kompisar, någon som skulle passa mig perfekt men som jag alltid förbiser. (hahahaha)

Senare under veckan sände jag och ”dansken” varandra sms och växlade mail adress för att så småning om se över en tid och dag att träffas i Stockholm.

Jag vet inte än om han är en groda eller en prins. Men jag har hela sommaren lång för att ta reda på det. Man vet aldrig. Han kanske har en nokia mobil. ;)

Jag kom på en kortfilm min vän i Chile visade för mig. Tyvärr kunde jag inte hitta en kopia med engelsk text, men det är rätt så lätt att förstå. Titta på den längre ner under den spanska inlägget. ;)

En man ser en kvinna sjunga inne i sin bil i samma bilkö som han sitter i. Han blir nyfiken och rattar in på radiostationen hon lyssnar på och sjunger med i låten. Hon lyssnar på ett radioprogram som tar emot samtal från lyssnarna. Radioprataren uppmannar till ett sista samtal innan de slutar för dagen. Mannen bestämmer sig för att ringa in och via programmet ta kontakt med henne. Det funkar ;)

”Ibland är det inte frågan om långa samtal och inte heller en fråga om alla dessa år man har lärt känna varandra . Ibland händer det bara. I de mest ovanliga ställen och det krävs endast några sekunder för att man ska klicka med någon.”

"Nokia - conectando a gente"

Hace un tiempo atrás quedamos con dos de mis mejores amigos en juntarnos para tomar una cerveza bajo un exquisito sol de tarde. Quedamos en veinte minutos nos, pero lo divertido es que aunque no podamos en ese corto tiempo, siempre decimos “si, nos vemos en veinte minutos”, y al saber que 20 minutos nunca lo son, nadie se estresa porque en verdad es una hora.

Entonces ese día fue todo como siempre. Nos juntamos en el bar una hora más tarde. Pedimos la cerveza pero cuando la cerveza llego el sol ya se había ido. Comenzamos a comentar lo sucedido de los “veinte minutos", y que uno de mis amigos encontraba muy irritante que nunca contestaba sus mensajes o que siempre tenía el celular apagado cuando él me llamaba.

Yo le conteste que no había recibido ningún mensaje o llamada de él para contestar cuando en eso comienza su celular a llamar. Me pregunta si trato de ser divertida y me muestra que sale que estoy llamando.

Mi primera reacción fue que por accidente se conecto al pasar a llevar pero al sacar mi celular de mi cartera vi que estaba apagado (hahahahahaha) Todos quedamos con la duda quien podría ser. Yo tome el celular y reconocí mi número. Era de mi otro celular, que había extraviado hace unos meses antes. Pensé mil cosas en solo un segundo, y con toda la fe que la persona que estaba llamando era el ladrón que había robado mi celular, y que ahora estaba llamando para burlarse, tomo el celular de mi amigo y respondí con mi tono más desagradable. Poseída totalmente de mí misma en la conversación no deje que este individuo digiera ni pío en la conversación, y me tomo un par de segundos en escuchar que era danés. Cambiamos al inglés (ya que no entiendo danés muy bien) y el reto sigue, mientras que el individuo al otro lado del celular me trataba de contestar lo más tranquilo y detalladamente posible su versión.

Yo siguiendo con la bronca le pregunte de cómo había conseguido mi número. El me explica que había recibido una llamada perdida hace una hora atrás de ese número (el número de mi amigo) y que pensó que tenía que ver con su trabajo, y por eso estaba llamando. Yo seguí con mi interrogatorio y le dije que quería mi celular de vuelta y que cuando me lo podía devolver. El con un tono muy calmado me contesta que no sabía sí podría devolvérmelo ya que es su propio celular, y que su trabajo le había dado el chip con el número solamente.

El seguía muy calmado y fascinado de nuestro encuentro y riéndose me pregunta cómo me llamo. En ese instante me deja muda. Me callo por unos segundos y todas las dudas e irritaciones que tenía tomaron pausa. Algo durante la conversación me calmo y comenzamos a tener una conversación interesante.

Nos preguntamos todas esas cosas que uno se pregunta cuando conoce a una persona en un bar, en el supermercado, en la biblioteca, en al aeropuerto, en el patio, en la lavandería, en la u o por medio de una llamada a un número que lo di por perdido.Luego de unos minutos muy agradables terminamos la conversación y con mucha información para procesar.

Fue muy cool de conocer al ”danés” de tal manera y mis amigos me dijeron que lo tenía que conocer en persona y uno de mis amigos me dijo “ ya te saco una foto con mi celular y se la mandamos y veamos que sucede.”

En verdad yo soy súper cobarde para estas cosas, pero en esta ocasión me deje llevar y le mandamos una foto.

Yo comentaba que hubiera sido excelente si es que hubiera tenido un celular de la marca Nokia, y que su frase hubiera sido muy adecuada.

Nokia – connecting people” ( Nokia – conectando gente”)

Esperando una respuesta comenzamos a comentar de como veíamos a este danés. Obviamente mi “Macho Alfa de mi amigo Diego" se quería llevar toda el honor de nuestro futuro encuentro mientras que mi amigo Criz tenía detalles del casamiento…jajajajaja…

Entre risas y comentarios escuchamos la señal de un mensaje que llega. Al ver su foto estábamos todos de acuerdo que era un chico atractivo, se veía sencillo, inteligente, agradable y atento. Según mis amigos justamente el tipo que me vendría muy bien, pero que yo siempre paso por alto…(jajajaja)

Más tarde esa semana nos mandamos mensajes de texto con el danés e intercambiamos emails, para luego ponernos de acuerdo cuando y donde juntarnos en Estocolmo.

Aún no sé sí es un sapo o un príncipe, pero tendré todo el verano para enterarme. Uno nunca sabe…a lo mejor el si tiene un celular de marca Nokia y terminamos como la frase ;)

Me acorde de un cortometraje que me mostro mi amigo Luna en Chile. Lo encontré adecuado para la ocasión ;)

Sintonía - Un film de José María Goenaga

“No es cuesión de largas conversaciones. No es cuestión de años de convivencía. A veces, en un lugar de paso, en cuestión de unos pocos minutos, puedes llegar a sintonizar con alguien.”

Ladys still going strong!

*Ignore the guy in the beginning. I don´t know him...hahahahaha.

Bet Awards 08: Alicia Keys, SWV, En Vougue and TLC

Vad underbart det skulle att ha varit där...
Maravilloso hubiera sido estar ahí...

Överraskningar

Jag älskar överraskningar, och i alla dessa former. Det kan vara ett vykort vars text är så sne att jag inte riktigt förstår vad som skrivs, eller ett elektroniskt vykort med en talande fisk, eller en oväntad middagsbjudning med en bok som present ”Uppdraget : singel : boken som förändrar ditt singelliv” eller så kan det vara ett paket, som jag hade väntat på men som ändå kom som en överraskning fullt med små överraskningar i den i form av min favorit chocklad, cd skivor, ett halsduk som min kompis syster gjorde och massa saker med ko motiver (jag gillar kossor. Vet inte varför men jag bara gilla de).

Det roliga att alla dessa överrasknigar har dykt upp under de senaste veckorna och det har faktiskt kännt som om jag fyller år (fast min födelsedag är i mars). Jag antar att mitt tjat om att jag gillar överraskningar och spontana stunder har kommit igenom mina vänners hjärna.

Marvaless! Keep it going! ;)

Amando las sorpresas

Amo las sorpresas y en todas sus formas. Puede ser una postal donde la escritura esta tan chueca que no logro entender donde termina o comienza una frase o una postal electrónica con un pez hablande, o hasta puede ser una invitación de cena con un libro de regalo “Misión: soltera: el libro de como cambiar la vida de soltera” o hasta puede ser un paquete que era esperado pero igual llego como una sorpresa, lleno de mis chocolates preferidos, cd´s, una bufanda tejida por la hermana del amigo que me mando el paquete y varias cosas y detalles con motivo de vacas. Me gustan las vacas, no sé porque pero me encantan no más!

Lo mejor de todas estas sorpresas es que me han estado llegando a mediados de esta semana, sintiendo como que fuera mi cumpleaños o algo, pero en verdad mi cumpleaños es en marzo…Así que creo que mi sermoneo de que me gustan las sorpresas y mometnos espontaneos por fin le entro al cerebro de mis amigos.

Excelente! Sigan asi! ;)

Dos

Soy originariamente de Chile. He vivido en Suecia desde que tenía 9 años. Este hecho ha ayudado que, con el tiempo, haya aprendido a vivir en dos países, con dos culturas, dos costumbres, dos idiomas y dos grupos de amigos y familia cada una en cada extremo del Atlántico. Chile/Santiago y Suecia/Eskilstuna/Estocolmo. Esto puede ser increiblemente enriquecedor y divertido pero al mismo tiempo puede ser desintegrado, grande y solitario.

Ok. Yo hablo dos idiomas fluidos, tengo dos culturas y costumbres con las cuales puedo mezclar, aprender y jugar libremente. He podido viajar y explorar la geografía de dos paises con el resumen que mi vida ha sido enriquecedora, PERO lo fome del asunto es que mi vida se converite a ratos en harapos dejando pedazitos por aquí y allá. Mi origen esta dividido. Al igual que tus amigos y familia pero he aprendido a vivir asi. En dos.

Tengo una vida aquí (Suecia) y una vida allá (Chile). En verdad no me voy a quejar, pero suele pasar que cuando uno hace una lista de los pro y contras, no importa si la mitad de la lista sean pros y solo tengas dos contras. Los contras siempre pesaran más en su momento. Para mi el caso es la desintegración.

No creo que se me pasara esto de extrañarlos a los que estan allá cuando estoy aca o vice versa, y hoy en día uno se comunica fácilmente por messenger, skype, teléfono, mail o ademanes tradicionales como las cartas o postales! Pero aún esta eso de compartir el momento cuando uno quiere sino cuando uno puede . No hablo de grandes cosas o tan importantes. Uno tiene distintas amistades con sus amigos y es eso "pucha...ayer me acorde de tí...eran esos día de picknick en el parque contigo..".

Mi amiga Rosario me dijo hace unos dias "tu tendrías que escribir un blogg". No sólo porque se queja de los "mensajes cartas" que le mando por messenger - donde todo tiene que ser corto, concico con monitos que remplazan las letras, sino que porque sería una buena idea de sentir una integridad con todos a la misma vez.

Yo digo. Igual suelo compartir y repito lo que me pasa en mi vida como 20 veces. Muchos se preguntan de donde saco las fuerzas, pero me gusta las amistades que tengo. Son la familia que eleji y no en la que nací (debo decír sí que mi famlia bilogica ROCKS!) además siempre tengo caleta de amor, apoyo, momentos entretes con cada uno de ellos. Así que este blogg lo cree pensando en mis amigos.

Si se...muchos piensan "facebook" pero hay una simple razón. No me gusta facebook. A lo mejor que con el tiempo (como paso con Erykah Badu - jajajajaja) pero justamente ahora no me gusta facebook. Sí, soy testadura, pero así es la cosa y este blogg es para ustedes...en orden alfabético.

Alejandra
Alexis
Coka
Cristian
Diego
Elias
Estibaliz
Fashid
Gaspar
Henry
Kathy
Linn
Luna
Maria
Nicólas
Pancha
Piero
Potter
Rita
Rosario
Sebastián
Yanira

Två

Jag är ursprungligen från Chile. Har bott i Sverige sedan jag var 9 år. Detta har gjort, att jag med tiden har lärt mig att leva med två länder, två hem, två kulturer,två seder, två språk och två gäng vänner och familjer på var sin sida av Atlanten. Chile/Santiago och Sverige/Eskilstuna/Stockholm. Detta kan vara otroligt berikandet och roligt men samtidigt splittrandet, stort och ensamt.

Ok. Jag kan prata två språk flytande, jag har två kulturer och seder att ta till mig som jag kan blanda, lära av och leka fritt med. Jag har fått resa runt och upplevt två olika länders geografi med en sammanfattning om att mitt liv är berikande, MEN det tråkigaste är just att den kan vara splittrandet och mitt liv förvandlas till bitar jag lämnar här och där. Mitt ursprung är uppdelad, så som mina vänner och familj, men jag har lärt mig att leva så - i två.

Jag har ett liv här (Sverige) och ett liv där (Chile). Jag vill inte direkt klaga, men det blir så. Om man listar upp nackdelar och fördelar. Det spelar inge roll om halva listan är fördelar och du har bara två nackdelar. Nackdelar kommer att väga mer i sin stund. För mig är just att känna mig splittrad.

Jag tror att det alltid kommer att vara så att när jag är här kommer att sakna de som är där och vice versa men nu för tiden är det lättare att hålla kontakten. Man har: skype, messenger, mail och traditionella gester som vykort, paketer och brev! Men det som jag tycker är det jobbigaste är att inte dela stunden med de när man vill utan nu blir det när man kan. Ibland behöver det inte vara något märkvärdigt. Man har olika relationer till alla sina vänner och man vill dela den stunden med. Det är bara det att "...pucha...igår tänkte jag på dig....det var en sån picknick dag ute i parken med dig.."

Min kompis Rosario sade här om dagen att jag borde skriva en blogg. Inte bara för hon tycker att jag skriver allt för långa meddelande via messenger, där man ska fatta sig kort och koncist, men även för att det skulle även vara en bra idé att hålla alla ajour med det jag gör, tänker och var jag befinner mig.

Jag menar. Jag brukar ändå skriva och berätta samma saker 17 gånger. Många undrar hur jag orkar. Det är enkel. Jag tycker om mina vänner. De är den familjen jag har valt inte den jag är född in i (fastän jag måste säga att min biologiska familj ROCKS!) och dessutom får jag alltid en massa kärlek, stöd och roliga stunder med var och en. Så denna blogg är för de i första hands. Men alla andra. Känn er också välkommna att läsa och dela med er kommentarer.

Jag vet att många tänker "facebook" men det finns en enkel anledning. Jag gillar inte facebook. Kanske med tiden (som det blev med Erykah Badu - jajajaja) men nu gillar jag inte facebook. Ja. Jag är trotsigt, men skit samma kompis. Det är för er...i alfabetiskt ordning. ;)

Ajejandra
Alexis
Coka
Cristian
Diego
Elias
Estibaliz
Fashid
Gaspar
Henry
Kathy
Linn
Luna
Maria
Nicólas
Pancha
Piero
Potter
Rita
Rosario
Sebastián
Yanira

...eL MUEBLE - cuando la creatividad le gana a la caña

...entonces estan esos días de caña y estas en tu cama, tratando de dormir...porque si despiertas te ataca una caña...y el teléfono suena...es tu amiga, quien te llama a las doce del día...para "hablar"...jajajaja....y te despiertas sin querer y hablas puras bobadas...y se te viene a la mente ese mueble que has tenido en tu cabeza, casí por un año.. .Cuelgas y te vas al easy más cercano con el Sebastían (acento inglés..jajaja)...te demoras unos diez minutos en explicarle los trozos que necesitas a Sebastián (seguimos con el acento inglés) y luego 10 minutos más para explicarselo a la persona que cortara los trozos de madera, y luego una media hora en comprobar que los cálculos que has hecho son exactos y te demoras unos 20 minutos más para rebisarlo de nuevo...en caso de...que te hayas equivocado... Llegas a casa y como uno es audiovisual - el evento es documentado... Me río al pensar en mi paradoja; tengo muchas ideas de creaciones pero soy un cero a la izquierda para armarlos...en este mueble me paso lo siguiente....a pesar de los cálculos...pedi maderas con medidas equivocadas, me quedo chueco, mal terminado y un poco cojo...y para que hablarles de los tornillos que compre... no sé si no funcionaban para este tipo de madera(¿!?!) ò que yo no entendí como atornillarlos (¿!?!) jajajaja...pero el resultado es una mesa de centro/libreria hecha por mi...y estoy muy satisfecha. Dicen que la práctica te da la perfección! ..pero armar muebles un viernes por la tarde no es nada sin buena música...así que aquí viene, en parte, el soundtrack del día:

Jimmy Hendrix - Stand by your fire
Kevin Johansen - Sur o no sur /Daisy
The bravery - Feerless Black eye pees - My hump/don't lie
T- rex - 20th century boy
Casino - Juego en tus manos
Garbage - cherry lips
Coldplay - Fix you
Doris Day - At last
Jet - they

I huvudet på min mamma

Förra året arbetade jag som jurykoordinator för Stockholm Film Festivalen. Jag producerade, organiserade och koordinerade festivalens 2 huvudsakliga jurygrupper. De var 8 personer totalt.

Halva arbetet fick göras på engelska då 4 av jurymedlemmar var från utlandet. Det var ett arbete som krävdes att jag var välorganiserad, stresstålig och ha en stor social förmåga. Jag skulle vara snabb på att lösa diverse problem som kunde dyka upp och arbeta under ett mycket högt tempo. Jag skulle också vara beredd på att prata i telefon en hel del och självklart få juryn att känna sig helt nöjda under deras vistelse i Stockholm.

En lista på saker som jag bara säger "check! check! check! check! check! check! check!"

Med tillgång till att kunna se en massa filmer, träffa och samtala med regissörer, skådespelare och producenter som hade sina filmer på festivalen och skapa kontakter, så skulle jag aldrig drömma om att den mest givande kontakten skulle jag ha med min mamma.

Hon fick välja de filmer under festivalen som hon tyckte var intressanta att gå och titta på. Hon fick festivalens fimtidning och inom tre dagar hade hon en lista på filmerna hon ville se. "Leo" av Josef Fares "I´m Cyborg, but that´s OK" av Park Chan-Wook "Mourning forest" av Naomi Kawase "Crazy love" av Dan Klores.

När jag på kvällen såg lista och försökte få de tider som filmerna visades att passa in med hennes och min tid, så överraskades jag av hennes val. Jag var inte beredd på att bli överraskad snarare känna att valen var förutsägbara.

För det första så var det bara en ett val som kändes given och med all anledning.
Det var "Leo" av Josef Fares. Min bror Néstor hade jobbat som steadiecamoperatör i filmen. Min mamma ville självklart se hans arbete och även hans namn på stora duken. En bra anledning ,eller hur? YES!

Jag blev otrolig nyfiken på varför hon hade valt dessa filmer och när vi senare i veckan träffades och promenerade till biografen överrumplad hon mig med hennes motivering. "I´m Cyborg , but it´s OK av Park Chan Wook ville hon se eftersom hon visste att jag tyckte om asiatiska filmer och var nyfiken på regissören. PAFF!!

Jag menar. Visste min mamma att Park Chan Wook existerade? Min mamma med de gröna fingrarna som bor ute på sitt land, och odlar grönsaker och som då och då pratar med sina blommor för attt de ska växa bra?? Häpnat! Jag menar. Vems mamma vet om Park Chan Wook? My mom!

Det andra valet var "Mourning forest" och det ville hon se eftersom den handlade om dementa människor. Hon arbetar med dementa och ville se hur de skildrades på film. Jag blev lika mjuk som Ferdinan blev när han satt där och luktade på sina blommor. =) Det sista valet var "Crazy love"och om den sade hon "En kärleskhistoria med lite förhinder", och det kan man verkligen säga om den dokumentären med ett par: "men"-upp-och-nedgångnar och ett otroligt galet och komplex händelse!".

I korthet så handlar denna dokumentären om Burt Pugach och Linda Riss. De är nu 79 respektive 68 år gamla men när de träffades var han 32 år och Linda 20 år. Fastän Burt redan var gift så inledde han en romans med Linda. När Linda får reda på att han var gift avbryter hon romansen. Men Burt ger sig inte så lätt. Han försöker allt för att behålla Linda. I en desperat handling för att inte förlora Linda ordnar han falska skilmässopapper och kunna övertygna Linda om att det är hon han ville leva med. Så småningom får Linda reda på detta och gör genast slut. Ber Burt försvinna från hennes liv för alltid. Hon går vidare med sitt liv och träffar en man som hon förlovar sig med. Vad gör Burt? Jo, han blir fullkomligt besatt av Linda, och inte nog med att han gör hennes liv omöjlig. Hans nästa handling är något så drastiskt som får ordspråket "kärlek är blind" en helt ny innebörd.

Jag kommer ihåg att när jag sitter med mamma i biosalonger och tittar på eftertexterna av dokumentären så ler jag. Jag ler inte bara för att min mamma sitter med mig och tittar på eftertexterna och låter allt det man har sett sjunka in i en, men även för att jag har sett en film precis som hon beskrev den. Jag tror inte jag skulle ha gett den korta men ack så korrekta beskrivningen. "En kärlekshistoria med lite förhinder".

Jag tänker på vad det försigår i mammas hjärna medan hon tittar på eftertexterna. Jag har aldrig frågar. Jag var nyfiken men jag ville inte väcka min mamma från den stunden hon hade där. Hon kanske tänkte på någon svår kärleksshistoria hon hade gått igenom, eller en speciellt händelse hon skulle vilja berätta någon gång i form av en dokumentär men jag sitter tyst tillsammans med henne. Jag tänker att det finns saker som kommer fram så småningom. Man behöver inte skylta med de för att andra ska veta att man vet om de.

Jag underskattade min mamma. Jag trodde att hon inte hade en anning om filmvärlden, och inte heller vad jag sysslade med och absolut inte om att hon lyssnade på när jag pratade om asiatisk film och inte heller att allt som jag berättade fastnade i hennes hjärna. NU vet jag att hon hör allt! Jag kände mig stolt. Jag kände mig otroligt lyckligt lottad att ha min mamma och av hennes val av filmer som fick en helt ny mening.

Jag fick även en nytt band till henne. En ny kontakt till henne genom filmer som jag njöt av att titta på under varje sekund. Jag tänker senare på kopplingen mellan henne och filmerna. Jag ser nu en bit av hennes värld i de. Hon präglar sitt intresse för sina barns arbete, hon är mån om sitt arbete och hon förstår sig på ett riktigt djupdykning i det mänskliga psyket med en enkel sak som kärlek .

Min mamma är inte förutsägbar. Hon är full av överrasknigar.


PS: Crazy Love kommer att sändas på SVT.
SVT1 Torsdag 3 jul 2008 kl 22.00
SVT HD Torsdag 3 jul 2008 kl 22.00
SVT1 Söndag 6 jul 2008 kl 15.25
SVT24 Onsdag 9 jul 2008 kl 22.50

Leo



I´m Cyborg, But it´s OK



Mourning Forest



Crazy love

Y así con los recuerdos de los apodos...

El otro día hablaba incoherencias con mi amiga Potter (apodo por su fanatismo por harry Potter). Me contaba sobre un sitcom que veía (ella estudia guión) y que alucinaba con “The big bang theory”.

Un sitcom sobre unos nerds demasiado inteligente con cero habilidad social. El conflico entra cuando una rubía muy light se muda al edificio y todos quedan fascinados con ella.

Me meti al link a ver que tal el sitcom y entre los clips en la página webb encontre uno que me hizo reír mucho y que me recordo mucho a mi amigo Felipe.

Felipe es un chico super simpático, inteligente y con una gran cultura general. Te puede saber la altura exacta del Mout Everest. El nombre del político de cultura en China. La fecha de diferentes acontecimientos en la historia, pero si le preguntas cual fue la ex de Brad Pitt no sabe. Si le preguntas sobre Jessica Simpson esta más perdido que el teniente Bello. Si le preguntas sobre “Friends” te dice que significa “amigos” en inglés.

Es para cagarse de la risa preguntandole leseras que uno almacena en el cerebro pero que por Felipe pasan por alto. Y con el clip me acorde mucho de él ya que bajo esa sesiones de preguntas recibio el apodo de “niño del bosque”.

Obviamente que nuestro “niño del bosque” sabe ahora un poco más sobre temas faranduleros, pero por siempre llevara el apodo de “niño del bosque”.

Me quede en los recuerdos y pensé en todos los apodos de la gente en la universidad. Era el: ”oso”, ”el mago”, ”el frodo”, ”la potter”, ”el cholo”, ”el medone”, ”la les”, ”el smells”, ”garat”, ”copaja”, ”gary oldman”, ”el pequeño ser”, ”el niño del bosque”, ”luna”, ”la sueca” e infinitos de apodos más.

Todos rescatando una caracterización de la persona, pero también por tener un apellido peculíar, por algún incidente que los marcaría por el resto de la carrera , su parecido con algún personaje de ficción o por su fanatismo por un personaje del cine, o por su carácter, por venir de cierto lugar del mundo, por su higiene o por que uno le dio ese apodo a la persona por razones cariñosas.

En Chile tube tres apodo. El primero fue sueca. Justamente porque venía de Suecia. Con el tiempo conocí a mi amiga Estibalíz que me puso el apodo de “yegua”, por mi carácter (a ver…cual es el problema??!! Hahahaha) , pero entremedio de “sueca” y “yegua” aparecio el apodo de suequibell. Un apodo que conservo tras las fronteras de los paises. El apodo surgío entre una mezcla de sueca y Lucybell. Una banda que llegue a conocer por mi amigo Piero, quien me hizo un compilado del grupo, con el que alucine y de ahi salio “suequibell”.

Me acorde de mi amigo “Norsken”. Es decir “el noruego” porque es eso lo que “norsken” significa en sueco. Un apodo que mis amigos chilenos/suecos le pusieron en Chile ya que era el único nórdico no sueco en el grupo. Yo lo conocí por Norsken, lo presento como Norsken y aún le llamo “norsken”.

Me acorde de esa vez que estabamos en una fiesta con los chiquillos y mi amiga Yanira cuenta la historia cuando le pregunto al Norsken por su nombre verdadero.

“Y tú norsken. Hace caleta de tiempo que nos conocemos y carreteamos juntos pero ni se tu nombre? Como te llamas?”

Fue un momento de un largo silencio porque nadie sabiá su nombre cuando se dio a alegir el nombre que podrimos pensar que tenia. Me río al recordar la historia donde se supo el nombre del “norsken” pero duro poco su nombre real. Era mucho más divertido llamarlo por du apodo que por su nombre propio.

...Y así con los apodos. Fue un instante de gratos recuerdos, con muchas risas y además un agradable tema para contar. Así que este blogg es para ustedes.

...alla dessa smeknamn

Här om dagen satt jag och pratade med min kompis Potter (vars smeknamn hon fick för sin fanatism för Harry Potter). Vi pratade om saker utan större betydelse, bland annat berättade hon om ett sitcom som hon inte fick nog av ”The big bang theory”.

Hon läser till manus författare och berättade om att sitcom handlade om fyra super intelligenta nördar som helt saknar den sociala förmågan. Konflikten börjar när en ”dum blondin” dyker upp i deras hus och blir deras granne som alla blir smått förtjusta i.

Jag gick in på länken hon sände och kollade igenom ett par klipp. Det var ett speciellt som fick mig att garva och tänka på min vän Felipe.

Felipe är en jätte trevlig och intelligent kille med brett allmän bildning. Han kan svara på den exakta höjden av Mount Everest. Han kan namnet på Chinas kulturminister och utan problem kan han knyta ihop årtal med olika historiehändelser. Men frågar du om vem Brad Pitts ex var så har han ingen aning. Om du frågar om Jessica Simpson så är han lost. Eller om du skulle säga ”F.R.I.E.N.D.S” så svara han att det betyder ”vän” på engelska.

Det är jätte roligt att fråga Felipe om såna skit saker som man har samtal på sig. Onödigt information som i Felipes hjärna inte har rum att stanna kvar.

Det var jätte kul att kolla på klippet för det är just under såna frågesektioner som Felipe fick smeknamnet ”the forest child”. Självklart så har våran ”forest child” blivit bättre på ”skvaller´s allmän” bildning men för alltid kommer han att vara just ”the forest child” för oss.

Jag fortsatte att komma ihåg saker som hade med smeknamn att göra och kom ihåg alla dessa smeknamn som alla mina universitets kompisar fick och till slut blev deras namn.

Alla anknyta till en viss utmärkande drag, ett ovanlig efternamn, en händelse som man vart involverad i och för alltid skulle bli anknuten till. Man kunde även få ett smeknam för likheten med en filmfigur eller för ens fanatism för en filmfigur.
Smeknamn kunde dyka upp av det stället man kom ifrån, för sin hygien eller för att man helt enkel gav en annan person ett smeknamn av kärleksfulla skäl.

I Chile fick jag tre smeknamn. Det första var ”svensken” för jag just kom från Sverige. Med tiden lärde jag känna min kompis Estibalíz och hon kallade mig för ”yegua” (för min temperament och på spanska är smeknamnet för tjejer med stark karakt är ”yegua” som jag alltid skrev ”YEAHgua”) men mellan ”sueca” och ”yeahgua” så kom ett annat smeknamn upp.

Det var ”suequibell”. Ett smeknamn som jag bevarar utanför Chiles gränser. Den kom upp av en sammanslagning av ”sueca” (svensken) och ”Lucybell”, som är en Chilensk band som jag fick lära känna via min vän Piero. Han gav mig en cd med ett par av deras låtar som jag fastnade helt för och snabbt blev de det enda bandet jag lyssnade på under ett helt år, och så uppstod ”suequibell”.

Jag kommer även ihåg min vän “norsken”. Han fick det smeknamnet av mina svenska/chilenska vänner då han var den enda norsken i den skandinaviska gruppen i Chile.

Jag lärde känna honom som ”norsken”. Jag kallar honom för ”norsken” och presenterar honom som ”norsken”.

Det var en gång när vi var på fest och min vän Yanira berättade om gången då hon frågade ”Norsken” hans riktiga namn.

”Vad heter du egentligen ”Norsken? Vi har kännt varandra hur länge som helst men aldrig har jag hört ditt riktiga namn”.

Det var ju sant. Vi kallade honom för "Norsken" och aldrig hade vi ens tänkt att han hade "ett eget namn" så det blev en omedelbart tystnad när vi skulle komma ihåg eller gissa vad hans namn kunde vara. Till slut fick vi veta hans namn men det varade inte så länge. Det var roligare att kalla honom för ”Norsken” och det gör vi än.

Jag fortsatte med att komma ihåg olika smeknamn och händelser som anknöts till de.

...så med alla dessa smeknamn. Det var en rolig stund att minnas och skriva om, så denna blogg är till er.

*Klippet ur "The big bang theory" som påminner om hur min kompis Felipe
fick hans smeknamn "the forest child"

Los bloqueados no deseados son como virus en mi messenger.

El otro día me vi en la situación de bloquear a un contacto en el messenger. En verdad no me alcanzo bloquearlo. Lo quería eliminar y sacarlo del sistema, pero me quede con solo dejarlo en “cuarentena”, es decir la lista de bloqueados.

Ese parrafó suena como la típica pelea de enamorado por messenger donde uno se irrita y elimina a la persona. En verdad no es el caso. Mi caso es que soy super pedante para el orden y la limpieza.

Amenudo hago limpiezas de todo; de mensajes de textos (nunca los guardos más los que me mandan de Chile). Limpiezas de carpetas en el pc, donde bastante seguido termino eliminando programas y sofwares que son escenciales para que el computador funcionen. Como que nunca aprendo cuando tiene que cesar la limpieza y así con el messenger. Día de limpieza y como el programa en el pc donde uno agrega o quita programas, y la frecuencia que uno usa el programa se muestra… bueno en la del contacto decia “casí nunca” . Entonces…delete.

Trate de distraer mi mente chateando, pero el espiritú del contacto bloqueado no deseado me penaba y se sentía como un virus. El aislamiento preventino no me era suficiente. Busque alguna opción de eliminarlo de la lista de bloqueados, pero sólo tenía la opción de reintegrarlo a la lista o dejarlo donde estaba. Fue irritante eso. Era como esos virus trojanos que los detectas pero no los puedes eliminar y la única opción es de ponerlo en cuarentena. Para mi mujer pedante ..es un TEMA! Yo digo…no necesito darme el tiempo para pensar sí quiero dejar libre el virus o no, solo lo quiero eliminar. Clean the house man!

Mi amigo me dijo que a lo mejor era una señal de no eliminar el contacto, que a lo mejor algún día necesitaría el contacto, pero en verdad no me lo creí. ERA una chica creyente en las señales...pero aprendí rapidito que la cosas son mucho más fáciles cuando uno prolonga el engaño disfrasandolo en señales de optimismo. Así que no. Yo solo quiero eliminar.

Además las señales dañaron a mi instinto que ahora funciona con defectos. Es super irritante debo admitir porque antes tenía un gran instinto que nunca me fallaba. Además le dije a mi amigo que las cosas que salen de tu vida en el momento que las necesites volverán a tí sea como hayan sido expulsadas. Nada se puede retener contra tu propia voluntad…o casí nada...más que un cierto contacto bloqueado no deseado.

Video que me ayudo a pasar el rato con este asunto =)

Looptroop Rockers - The Building

En la cabeza de mi madre

El año pasado trabaje como coordinadora del jurado en el Festival de cine de Estocolmo. Un trabajo done producí, organicé y coordiné los dos grupos del jurado. En total eran ocho personas y la mitad del trabajo se hizo en inglés, ya que cuatro de los jurados no hablaban sueco.

Este trabajo no solo exigio que sea organisada, manejar el estrés y tener una capacidad social tremenda, sino también que fuera rápida para resolver problemas que pudieran aparecer sin advertencia, trabajar en un tempo bastante alto, al mismo tiempo que tenía que tener las cosas bajo control y hablar amenudo por teléfono... y obviamente hacer que el jurado se sintiera lo mejor posible. En esta lista digo: check! check! check! check! check! check! check!

Con el acceso de ver todo tipo de películas, encontrarme y platicar con directores, actores o productores que tenían sus películas en el festival, y también crear contactos y lazos laborales. Nunca soñé que el lazo más fructifero y extraórdinario lo lograría con mi madre.

Ella pudo elegir las películas en el festival que más le podrían interesar de ver. Ella recíbio el itenirario del festival y dentro de tres dias me dio las lista de las películas que ella quería ver:

"Leo" de Josef Fares
"I´m Cyborg, but that´s OK" de Park Chan-Wook
"Mourning forest" de Naomi Kawase
"Crazy love" de Dan Klores

Esa noche, cuando estaba mirando los horarios de las películas para poder acomodar mi horario y el de ella, me di cuenta de las elecciones y lo sorprendida que quede. En verdad no había esperado ser sorprendida, todo lo contrario que todo hubiera sido obvio.

La única elección que se sintio obvía y con su razón fue "Leo" de Joses Fares. La razón era que mi hermano, Néstor, había trabajado como steadiecam operador en la película y mi madre quería ver su trabajo y también su nombre en la pantalla grande. Un buen motivo, no?SI!

Estaba muy curiosa de saber el porque de las desiciones de estas películas, y cuando más tarde nos encotramos y caminamos hacía el cine me pillo con otra sorpresa sobre su motivación de porque quería ver "I´m Cyborg, but that´s OK!" de Park Chan Wook. Esa película la quería ver porque sabía que a mi me encantan las películas asiaticas y estaba curiosa por el director. PLOP! Yo digo. Mi madre sabía que Park Chan Wook existía? Mi madre? La de los dedos verdes que pasa todo el tiempo que puede en su huerto? La que de vez en cuando habla con sus flores para que crescan mejor?? Asombrada pero contenta que mi madre sepa de el y estuviera curiosa seguimos caminando. Yo digo. Cual madre sabe quien es Park Chan Wook? Mi mamá!

La otra alternativa era "Mourning Forest" y esa película la quería ver porque trataba de gente demente. Ella trabaja con gente demente y quería saber como las retrataban en una película.

Yo me derretí como una barrita de chocolate en pleno verano en el bolsillo de un colegial.

La última elección fue "Crazy Love" a la cual ella describio como "Una historia de amor con un par de impedimentos", y así se podría resumir este documental con sus pares de "peros-altos-y-bajos y con un acontecimiento complejo y desquiciado.

Me acuerdo de estar con una sonrisa al lado de mi madre mirando los crédtos del documental. No sólamente sonreía porque mi madre estaba mirando los créditos conmigo y sólo dejando que lo visto se hunda en uno y no estresando para salir de la sala, pero también porque recién ví una película tal como ella la había descrito. No creo que yo la hubiera descrito así tan corto y conciso. "Una historia de amor con un par de impedimientos".

Pienso en lo que podría estar sucediendo en la cabeza de mi madre mientras miraba los créditos. Nunca se lo pregunte. Estaba curiosa pero no queria sacar a mi madre de su momento. A lo mejor estaba pensando en alguna de sus propias historias de amor, o podría haber estado pensando en algún suceso en su vida del que ella le gustaría hablar algún día y hacer un documental. No pregunto nada solo estoy en silencio a su lado. Pienso que hay cosas que dan su fruto al tiempo debido, que salen cuando tienen que salir. Uno no necesita sacarlos a luz y presumir o contarlas porque se siente obligada.

Por mi tengo que decir que subestime a mi madre.

Yo pense que ella no tenía la menor idea del mundo del cine, de lo que yo hacía, o de que me escuchaba cuando hablada de películas asiaticas y menos que todo lo que le contaba lo retenia. AHORA se que me escucha todo!!!

Me sentí orgullosa, extremadamente felíz y afortunada de tener a mi madre y sus elecciones de películas me dieron un nuevo significado. Además pude ver una nueva parte de mi madre. Un nuevo lazo con ella a trávez de sus películas, que goze cada segundo al verlas. Pensé luego en la conexión que ella tenía con con cada de sus películas y que se reflejaban en su vida. Su interés por el trabajo de sus hijos, el sentimiento que le entrega a su trabajo y poder sumergirse en lo más profunda de la psique humana con un tema como el amor.

Mi madre no es predecible. Esta llena de sorpresas.

Leo



I´m Cyborg, but that´s OK!



Mourning Forest



Crazy love