Här om dagen läste jag en nyhet som fick mig att skriva denna blogg, med titeln som min vän “E” gav mig för ett tag sedan.
I DN (dagens nyhet) skrevs det om att svenska forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.
Detta skulle ha varit intressant att ta upp då, och med ”då” menar jag när både min vän och jag var i en sort emotionell boxningsring.
Hon hade gått några ronder med en viss “tyngkraft-utmanare” medan jag själv gick i slut ronden med en viss “cheack-the-microphone-rappare”.
Jag tror att under en tid (låt oss säga obestämd tid) hade våra samtal varit kring all denna emotionella boxning. Vi visste att vi behövde ta slut på det, för att inte återgå till det vanliga: sorgen, besvikelsen, labila läget och tusen andra saker som i den stunden kunde vara varningar till det som väntade, men som man blundade för: slutet.
Då och då rådde det fred och då återgick våra samtal till “normala” ämne, för att ännu en gång göra sig redo för att återgå till ringen. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.
Eller vad säger man om de gånger man hade pratat om att vilja ha ett (emotionell) stabilitet och fått svaren:
”Oroa dig inte för stabilitet. Mina föräldrar har pengar.” (VA????)
Men förr eller senare kommer den dagen då du inte kan motstå dig till allt du har motstått dig i att säga. Äntligen kommer förnuftet fram:
Fuck it, suck it; Go home!
Och denna svängande knyck leder dig till något du inte hade vågat göra: utesluta delarna av hans närvaro.
Det konkreta kan vara lätt att radera: med hans nummer som början (… skulle jag inte ha så bra minne skulle jag även glömma hans adress).
Det abstrakta... det kan vara lite svårare.
Jag menar... Hur och när tog kärleken slut? Hur kan man släppa taget när man sitter och talar om hur mycket man tycker om varandra? Hur kan man sluta något som känns som kärlek? Varför är det så komplicerat? Jag menar ”Du tycker om mig; jag tycker om dig. Vi är bra för varandra”. I så fall… vad gör vi i denna emotionella boxning ringen?
Efter alla dess nonsens som man var tvungen att höra på, gå igenom eller känna för någon… som en gång fick dig att le, är nog för en lång ”meditation-terapi” bland Himalayas höjningar, men eftersom man är filmskapare så är terapin närmare än så.
Min vän och jag bestämde oss att göra en videoart video av alla våra erfarenheter, känslor, situationer, dialoger, trassel och krångel. (premiär under 2009).
Jag ler när jag tänker på en dialog som min vän garvade åt (då var han även lite fundersam över kärleken men nu i en lycklig relation med Uma Thurman dubbelgångare=)
”Vill du ha hans nummer?”
”Nej, jag har redan raderat den”
Egentligen finns det inga frågor eller ofullbordade saker, bara feghet från oss alla fyra.
Jag vet att ingen kommer att erkänna det; kanske till någon nära vän på fyllan men aldrig till den som verkligen skulle behöva vilja höra det. Man vill helst enkel slippa bli sårbar... bara vara sårbar... varför inte? För det är svårt och dessutom har vi alltid något att förlora, eller hur?
Vad som egentligen skedde var att vi aldrig synkroniserade för att känna eller visa vår sårbarhet. Vi åstadkom aldrig samtidighet.
Jag vet inte om jag har vant mig att inte känna; att vara likgiltig eller bara låta tiden läka alla sår, men för varje gång som jag tänker på det så sprättar jag upp det för att sedan lappa ihop det.
Jag vet inte heller hur illa skadorna blev från den emotionella boxningen, eller hur många ronder jag vann eller förlorade. Inte heller har jag någon räkning på hur många oläkbara cuts, diskningar för skallningar eller låga slag som var och en kunde ha fått.
Det enda som finns kvar är det som var, och att vi alla blev träffad i våra svagaste punkter av samma ofullständiga, repetitiva, läkande, påfallande, euforiska känsla som kallas kärlek.
I DN (dagens nyhet) skrevs det om att svenska forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.
Detta skulle ha varit intressant att ta upp då, och med ”då” menar jag när både min vän och jag var i en sort emotionell boxningsring.
Hon hade gått några ronder med en viss “tyngkraft-utmanare” medan jag själv gick i slut ronden med en viss “cheack-the-microphone-rappare”.
Jag tror att under en tid (låt oss säga obestämd tid) hade våra samtal varit kring all denna emotionella boxning. Vi visste att vi behövde ta slut på det, för att inte återgå till det vanliga: sorgen, besvikelsen, labila läget och tusen andra saker som i den stunden kunde vara varningar till det som väntade, men som man blundade för: slutet.
Då och då rådde det fred och då återgick våra samtal till “normala” ämne, för att ännu en gång göra sig redo för att återgå till ringen. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.
Eller vad säger man om de gånger man hade pratat om att vilja ha ett (emotionell) stabilitet och fått svaren:
”Oroa dig inte för stabilitet. Mina föräldrar har pengar.” (VA????)
Men förr eller senare kommer den dagen då du inte kan motstå dig till allt du har motstått dig i att säga. Äntligen kommer förnuftet fram:
Fuck it, suck it; Go home!
Och denna svängande knyck leder dig till något du inte hade vågat göra: utesluta delarna av hans närvaro.
Det konkreta kan vara lätt att radera: med hans nummer som början (… skulle jag inte ha så bra minne skulle jag även glömma hans adress).
Det abstrakta... det kan vara lite svårare.
Jag menar... Hur och när tog kärleken slut? Hur kan man släppa taget när man sitter och talar om hur mycket man tycker om varandra? Hur kan man sluta något som känns som kärlek? Varför är det så komplicerat? Jag menar ”Du tycker om mig; jag tycker om dig. Vi är bra för varandra”. I så fall… vad gör vi i denna emotionella boxning ringen?
Efter alla dess nonsens som man var tvungen att höra på, gå igenom eller känna för någon… som en gång fick dig att le, är nog för en lång ”meditation-terapi” bland Himalayas höjningar, men eftersom man är filmskapare så är terapin närmare än så.
Min vän och jag bestämde oss att göra en videoart video av alla våra erfarenheter, känslor, situationer, dialoger, trassel och krångel. (premiär under 2009).
Jag ler när jag tänker på en dialog som min vän garvade åt (då var han även lite fundersam över kärleken men nu i en lycklig relation med Uma Thurman dubbelgångare=)
”Vill du ha hans nummer?”
”Nej, jag har redan raderat den”
Egentligen finns det inga frågor eller ofullbordade saker, bara feghet från oss alla fyra.
Jag vet att ingen kommer att erkänna det; kanske till någon nära vän på fyllan men aldrig till den som verkligen skulle behöva vilja höra det. Man vill helst enkel slippa bli sårbar... bara vara sårbar... varför inte? För det är svårt och dessutom har vi alltid något att förlora, eller hur?
Vad som egentligen skedde var att vi aldrig synkroniserade för att känna eller visa vår sårbarhet. Vi åstadkom aldrig samtidighet.
Jag vet inte om jag har vant mig att inte känna; att vara likgiltig eller bara låta tiden läka alla sår, men för varje gång som jag tänker på det så sprättar jag upp det för att sedan lappa ihop det.
Jag vet inte heller hur illa skadorna blev från den emotionella boxningen, eller hur många ronder jag vann eller förlorade. Inte heller har jag någon räkning på hur många oläkbara cuts, diskningar för skallningar eller låga slag som var och en kunde ha fått.
Det enda som finns kvar är det som var, och att vi alla blev träffad i våra svagaste punkter av samma ofullständiga, repetitiva, läkande, påfallande, euforiska känsla som kallas kärlek.
Embee feat. José González - Send someone away
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar