When pigs fly...

Foto: Kristian Dowling (getty images)

No sé cuantas veces me lo han dicho....y bueno..ahora está la prueba en foto... Así que a toda la gente que me ha prometido cosas...cuando los cerditos vuelen...START PAYING!!! :P

Hur många gånger har man inte hört att man ska få saker när" grisar flyger". Så nu är det dags att betala! :)

E. T phone home ((( la parabólica )))

Mirando las antenas parabólicas que se asoman en la mayoría de los balcones en los suburbios de Estocolmo, se me vino E.T a la mente ya que parecen ser transmisores para rescatar una señal de sus propias galaxias.

Pienso en todas esas antenas y en las señales que pueden recibir? Hace cuanto tiempo han estado ahí? Reciben lo que buscan? Y cuantas de esas señales tienen la oportunidad de volver, pero no lo hacen y captan un pedazo de sus tierras por un canal?

Pienso en el número 152, es decir el canal en el descodificador del televisor que significa “Chile” para muchos chilenos en Suecia. Mi padre lo tiene, mi tío lo tiene y mi primo, que nacio en Suecia y nunca ha estado en Chile lo tiene. Supongo que el canal es una herencia. Y sí es así podriamos también heredar ese supuesto alejamiento de la sociedad? No es lo que uno inevitablemente supiensa al ver todas esas antenas parabólicas en balcones de los suborbios suecos? El de haberse excluído de la socieda y que vive una vida bastante asocial?

Pienso en mi padre y le pregunto sí él se siente excluido. El me responde que él no es ninguna excepción de lo que un hombre inmigrante podría haber logrado en Suecia. El dice que a su modo el ha cumplido con el requisito mínimo de lo que es la integración.

Es decir un proceso mutuo donde los inmigrantes se establecen en la sociedad sueca, y donde la sociedad sueca se amolda despúes de la transformación que la población inmigrante compone.
Si entiendo bien este concepto se necesita un 50 % de esfuerzo y voluntad de ambas partes para que funcione para todos. O no?

Reflexiono sobre la respuesta de mi padre. El me dice que ha “cumplido con el mínimo” de lo que se pide en el concepto de la integración. Es decir: ell puede su sueco límitado, tiene su trabajo, paga su impuesto y conoce las leyes fundamentales suecas. El no tiene grandes problemas de vivir en Suecia y aunque de vez en cuando se irrita con la sociedad, el vive una vida bastane tranquila y felíz.

El continúa diciendo que como el a elejido vivir su vida socialmente es otra cosa, y sólo porque no tiene amistades suecas pero sí amistades de habla hispana no lo hace menos social o dedicado a sus intereres, y solamente porque no ve la televisión sueca pero si mira canales en español no lo hacen menos interesado en lo que pasa en su entorno. Es su elección de vida en Suecia, y para el funciona.

Entiendo lo que el quiere decir y pienso en que mucho de todo esto tiene que ver con la voluntad propía, es decir la capacidad del ser humano para tomar libremente decisiones y adoptar un determinado tipo de conducta dentro de sus requisitos, interes e instinto.

Se necesesita voluntad de ambas partes para aceptarse tal como son y de ahí las elecciones que cada uno ha tomado - luego de haber cumplido con los requisitos de la sociedad en la que uno se encuentra. No hay ninguna duda que de vez en cuando uno se encandila con su propia señal y para llenar un hueco que queda trás dejar tu país natal, lo comienzas a llenar con harapos de cosas que te recuerden a el. Es algo natural y es aquí cuando la palabra tolerancía se tiene que pronuncíar aún más fuerte.

Somo pasajeros en la misma nave y una es quedarse estancados donde podriamos estar o salir adelante con fuerza de todos dejando nuestras diferencias a un lado.

Y por mi lado no puedo evitar de pensar en E.T diciendo “E.T...phone home...” cada vez que miro las antenas parabólicas que cuelgan de los balcones en los suburbios y entre eso me acuerdo de una canción que se tocará, sin duda alguna, en estas fechas celebrando el 18 de septiembre!!!!

La sonora Palacios y Tommy Rey - La parabólica

E.T phone home

Jag började fundera över alla dessa parabolantenner som sticker ut från ganska många av betonghusets balkonger.

Jag får en känsla av E. T som försöker nå ut med sin signal från jorden till sina egna.

Jag funderar vad dessa parabolantenner försöker nå för signaler? Hur länge de har häng t ute? Når de det de vill? Hur många skulle vilja återvända om de fick chansen, och vad får de som kan åka tillbaka att stanna kvar och hålla fast vid sina hem långt borta via en signal?

Jag tänker på 152, alltså kanalen i dekodern som betyder Chile för många chilenare i Sverige. Min pappa har den, min farbror har den och min kusin, som föddes i Sverige har den. Jag antar att kanalen går i arv, och undrar vidare om det är så med alla signaler? Om de går i arv och kanske t o m denna kapning i det samhället de lever i? För är det inte så man tänker när man ser en parabolantenn hängande ut från en balkong i en förort? Att det betyder att man utesluter sig från samhället? Att man inte klarar sig och lever ett ganska asocialt liv?

Jag tänkte på min pappa och frågade om han tycker att han har uteslutit sig från samhället för att han inte kan så bra svenska fastän han har bott här i över 20 år.
Han svarar att han själv inte är något undantag på vad en vanlig invandrarman i Sverige kan uppnå, nöja sig och leva med. På sitt sätt har han uppnått minimalkravet på vad begreppet ”integration” menas. Alltså en ömsesidig process där invandrare etablerar sig i det svenska samhället, och där det svenska samhället anpassas efter den förändring i befolkningssammansättningen som invandringen innebär. Förstår jag begreppet rätt så är det en 50 % ansträngning och vilja från båda sidorna för att det skall fungera för båda hållen utan några större problem.

Jag går tillbaka till min pappa och hans svar. Han säger att han har följt ”integrations principer”. Han kan sin lilla svenska, har sitt arbete, betalar sin skatt och känner till Sveriges grundläggande lagar. Han har inga större problem med att bo i Sverige och fastän han kan reta sig på ett par saker här så lever han ett glatt liv. Han tilläger sedan att hur han sedan väljer att leva sitt sociala liv är en annan sak, och bara för att han inte umgås med svenskar men istället har bara spansktalande vänner gör honom inte mindre social för att utöva sina egna intressen, och bara för att han inte tittar på svensk TV men tittar hellre på chilensk eller spansk TV gör honom inte mindre oengagerad eller av kapad från samhället. Han har valt att leva så, bland spansktalande i Sverige och det fungerar för honom. Jag förstår hans poäng och tänker på att viljan är att göra vad man vill under sina egna förutsättningar, intresse och drifter.

Det krävs en vilja från båda hållen att acceptera valet man har gjort efter att man har uppnått de kraven som man har ställts inför. Det finns ingen tvekan om att man ibland blir bländad av sin egen signal och utelämnar vissa saker, om man väljer att se det på det sättet, men samtidigt så tillför man in andra saker i ens liv som fyller den tomrummet som kan kännas efter sitt hemland. Det är naturligt och där kommer även ordet tolerans att spela en viktig roll. Vi är passagerare i samma båt. Antingen så stannar vi där vi är, eftersom vi inte kommer överens om hur vi ska ro eller så lägger vi våra olikheter åt sidan och börjar ro åt samma håll.
Och jag fortsätter att tänka på ”E.T…phone home” varje gång jag ser parabolantenner hängande ut från betonghusets balkonger.

*Bild 1.Solna kommun
*Bild 2.Upplands Väsby
*Bild 3.En nederländsk konstnär arbetade i ett projekt med barn från stadsdelen och resultatet blev dessa färgglada parabolantenner.

Sneezing Panda

Fuck it, Suck it; Go home! (castellano)

Leyendo una noticia en un periódico sueco, se me vino a la mente este blogg con el título que mi amiga “E” me dio hace un tiempo. =)

En el diario sueco DN (Dagens nyheter) se escribio hace unos dias, que unos científicos suecos han identificado la relación entre el fracaso de parejas con el gene 334, que existe en los topillos. De esta manera se ha podido llegar más cerca a una explicación del porque algunos animales machos y hombres fracasan en parejas.

Por lo visto el gene 334 hace que sea más dificil de absorber la hormona vasopressin, que hace al portador (animal macho u hombre) más tranquilo, armónico y fiel a una pareja.

Qué tema hubiera sido esto en ese entonces..."En ese entonces" me refieron a que cada una de nosotras estaba viviendo en un ring de boxeo emocional.

Ella iba en un par de ronds con un tal “desafiante-de-la-gravedad” mientras que yo, en mi ring estaba en el último rond con un tal “rapero-beat-box”.

Creo que por un tiempo (digamos indefinido) nuestras conversaciones prácticamente eran sobre ponerle punto final al asunto, para no volver a lo mismo: la pena, la decepción, la inestabilidad emocional y miles de otras cosas que en ese entonces podrían haber servido como señales para lo que venía, pero de alguna manera uno cerraba los ojos a esa "fin".

De vez en cuando se hacian las paces y nuestras conversaciones volvian a ser “normales“ para nuevamente volver a ese ring. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.

Pero tarde o temprano llega ese día. Donde uno no resiste a lo que se ha resistido por un tiempo y, por fin sale a flote la razón en el asunto:

Fuck it, suck it; Go home!

Y aunque te empujas destempladamente hacia un fin, ese fin te gatilla a hacer lo que más has temido; eliminar pedazos de su presencia.

Lo concreto puede ser más fácil de borrar; comenzando por sus números de teléfono, (...y sí no tuviera tan buena memoria hasta su dirección).

Lo abstracto...eso es un poco más díficil.

Yo digo...Como ó cuando se acabo ese amor? Como uno termina con alguien cuando se estan diciendo que se quieren? Como terminar algo cuando se siente que es amor? Porque es tan complicado? Yo digo “Tu me quieres; yo te quiero. Tu me haces bien.” Entonces porque estamos en este ring de boxeo emocional?

O qué hay de cuando uno se refiere a que quiere estabilidad (emocional) para que le respondan:

“No te preocupes por estabilidad, mis padres son millonarios” (a ver!!!!)

Luego de toda las tonterías que se ha tenido que escuchar, haber pasado o sentido por alguien; que en su momento te hizo bien, en verdad no iria mal una terapia en los más alto del Himalaya, pero en verdad como audiovisual la terapia está más cerca.

Con mi amiga quedamos en tomar todas esas experiencias, emociones, diálogos, escenas de discuciones, incidentes y convertirlo en videoarte. (Obra audiovisual en producción para ser exhibida durante el 2009).

Me rio al pensar sobre un diálogo que tube con mi amigo hace un tiempo. (Por cierto, el también frustrado en ese entonces por el amor, pero ahora felizmente en pareja con la doble de Uma Thurman ;)

Quieres su número?”
“No. Ya lo elimine”

En verdad no hay preguntas o cosas inconclusas, sólo la cobardía que cada uno de los cuatro una vez tubo.

Se que nadie lo admitara; a lo más entre amigos pero nunca directamente a los que de verdad tendrían que escucharlo, y eso por no sentirse vulnerable...solo ser vulnerable... Por qué no? Porque cuesta. Además siempre tendremos algo que perder, o no?

En verdad ninguno de los cuatro se sincronizo para mostrar su vulnerabilidad. Estabamos todos desfasados.

No sé sí aún me acostumbro a nos sentir, a no ser indiferente o solamente dejar que el tiempo cure, pero cada vez que lo pienso lo deshago para luego poderlo armar.

No sé tampoco de lo tan machucada que sali del ring emocional, o cuantos rond perdí o gane. Tampoco no tengo la cuenta de las infracciones que cometimos en el ring, pero sólo está lo que fue y que todos fuimos sí tocados en nuestros puntos más débiles por el mismo fenómeno: defectuoso, repetitivo, curativo, llamativo, eufórico llamado amor.

Embee feat José González - Send someone away

Fuck it, Suck it; Go home! (svenska)

Här om dagen läste jag en nyhet som fick mig att skriva denna blogg, med titeln som min vän “E” gav mig för ett tag sedan.

I DN (dagens nyhet) skrevs det om att svenska forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.

Detta skulle ha varit intressant att ta upp då, och med ”då” menar jag när både min vän och jag var i en sort emotionell boxningsring.

Hon hade gått några ronder med en viss “tyngkraft-utmanare” medan jag själv gick i slut ronden med en viss “cheack-the-microphone-rappare”.

Jag tror att under en tid (låt oss säga obestämd tid) hade våra samtal varit kring all denna emotionella boxning. Vi visste att vi behövde ta slut på det, för att inte återgå till det vanliga: sorgen, besvikelsen, labila läget och tusen andra saker som i den stunden kunde vara varningar till det som väntade, men som man blundade för: slutet.

Då och då rådde det fred och då återgick våra samtal till “normala” ämne, för att ännu en gång göra sig redo för att återgå till ringen. “Dance like a butterfly and sting like a bee”.

Eller vad säger man om de gånger man hade pratat om att vilja ha ett (emotionell) stabilitet och fått svaren:

”Oroa dig inte för stabilitet. Mina föräldrar har pengar.” (VA????)

Men förr eller senare kommer den dagen då du inte kan motstå dig till allt du har motstått dig i att säga. Äntligen kommer förnuftet fram:

Fuck it, suck it; Go home!

Och denna svängande knyck leder dig till något du inte hade vågat göra: utesluta delarna av hans närvaro.

Det konkreta kan vara lätt att radera: med hans nummer som början (… skulle jag inte ha så bra minne skulle jag även glömma hans adress).

Det abstrakta... det kan vara lite svårare.

Jag menar... Hur och när tog kärleken slut? Hur kan man släppa taget när man sitter och talar om hur mycket man tycker om varandra? Hur kan man sluta något som känns som kärlek? Varför är det så komplicerat? Jag menar ”Du tycker om mig; jag tycker om dig. Vi är bra för varandra”. I så fall… vad gör vi i denna emotionella boxning ringen?

Efter alla dess nonsens som man var tvungen att höra på, gå igenom eller känna för någon… som en gång fick dig att le, är nog för en lång ”meditation-terapi” bland Himalayas höjningar, men eftersom man är filmskapare så är terapin närmare än så.

Min vän och jag bestämde oss att göra en videoart video av alla våra erfarenheter, känslor, situationer, dialoger, trassel och krångel. (premiär under 2009).

Jag ler när jag tänker på en dialog som min vän garvade åt (då var han även lite fundersam över kärleken men nu i en lycklig relation med Uma Thurman dubbelgångare=)

”Vill du ha hans nummer?”
”Nej, jag har redan raderat den”

Egentligen finns det inga frågor eller ofullbordade saker, bara feghet från oss alla fyra.

Jag vet att ingen kommer att erkänna det; kanske till någon nära vän på fyllan men aldrig till den som verkligen skulle behöva vilja höra det. Man vill helst enkel slippa bli sårbar... bara vara sårbar... varför inte? För det är svårt och dessutom har vi alltid något att förlora, eller hur?

Vad som egentligen skedde var att vi aldrig synkroniserade för att känna eller visa vår sårbarhet. Vi åstadkom aldrig samtidighet.

Jag vet inte om jag har vant mig att inte känna; att vara likgiltig eller bara låta tiden läka alla sår, men för varje gång som jag tänker på det så sprättar jag upp det för att sedan lappa ihop det.

Jag vet inte heller hur illa skadorna blev från den emotionella boxningen, eller hur många ronder jag vann eller förlorade. Inte heller har jag någon räkning på hur många oläkbara cuts, diskningar för skallningar eller låga slag som var och en kunde ha fått.

Det enda som finns kvar är det som var, och att vi alla blev träffad i våra svagaste punkter av samma ofullständiga, repetitiva, läkande, påfallande, euforiska känsla som kallas kärlek.

Embee feat. José González - Send someone away