Nokia - connecting people

För ett tag sedan var jag ute med två av mina närmanste killkompisar. Vi skulle njuta av eftermiddagssolen med en öl ute på krogen. Om tjugo minuter skulle vi vara på plats.

Det roliga är att fast vi vet att vi inte har en chans att hinna mötas upp på den korta tiden så säger vi alltid ”ja, jag hinner” och just tjugo minuter också... så eftersom man vet att tjugo minuter aldrig är tjugo minuter så stressar man inte. Man vet att det egentligen rör sig om en timma.

Så denna dagen var det som vanligt. Vi träffades på krogen, en timma efter, tog ett bord ute med en underbar eftermiddagsol som försvann så fort vi kom ut på terrasen och självklart börjar vi prata och skoja om att tjugo minuter aldrig fungerar för oss, och hur irriterande en av mina kompisar tycker att det har varit att jag antingen aldrig svarar på hans meddelande eller har min mobil avstängt när han ringer.

Jag kontrar och säger att jag aldrig får några meddelande eller samtal från honom att svara på, när det plöstligt börjar ringa i hans mobil. Han kollar på mobil displayen och undrar om jag är rolig och visar mig att det är jag som ringer.

Jag har mobilen i min väska på bordet och antar att jag har kommit åt den så den börja ringa. Jag tar upp den för att stänga av den och ser att den är avstängd. (hahahaha)

Vi alla undrar vem det kan vara och snart ramlar kronar ner när jag tar mobilen och ser att det är mitt gamla nummer som jag hade i mobilen som jag hade tappat för några månader sedan.

Jagt tänkte tusen saker på en sekund och med all tron på att personen som ringer var tjuven som tog min mobil och ringer för att jävlas med mig svarar jag högljudit, arrogant och otroligt kaxigt.

Jag var så självupptagen i samtalet att han inte fick en syl i vädret, så det dröjde några sekunder innan jag reagerade på att han han var dansk.

Vi växlade snabbt över till engelska (för jag förstår inte danskan så bra) och utskällnignen fortsatte på engelskan, medan personen i andra ändan var ko lugn och försökte förklara alltig på bästa sättet.

Jag undrade hur han fick tag i mitt nummer. Han svarade att han hade ett missat samtal, för en timma sedan, från denna nummer (min kompis nummer) och han undrade om det hade varit med jobbet att göra och ringt upp.

Jag forsätter att fråga ut denna individ om hur han fick tag i min mobil och när jag skulle få tillbaka den. Han svarade att han inte riktigt visste om han kunde lämna tillbaka mobilen för det var hans egen, men att han skulle prata med sitt jobb för att se vad han kunde göra åt saken, eftersom det var de som hade gett honom sim kortet med det numret.

Han fortsatte att förklara saker och tyckte att det var otroligt lustigt händelse och undrade vem jag var, medan jag inte kunde komma ur min tvivel på att han hade snott min mobil. Men någonstans under samtalet blev jag mer lugn och vi började prata som vanligt.

Vi frågade om varandras namn, var vi bodde, vad vi jobbade med, var vi kom från och allt sånt man frågar om när man träffar någon på krogen.

Så småning om tog det( numera) trevliga samtalet slut och med mycket information att procesera.

Det var kul det som hände och vi vart så nyfikna på denna ”dansken” att en av mina kompisar tyckte jag borde träffa honom och föreslog att jag skulle sända en bild på mig och se vad han svarade.

Jag brukar var ganska feg med såna saker men jag tyckte det hade varit kul att ha kommit i kontakt med en person på sånt sätt, så jag gick med på att han skulle ta en bild med sin mobil och skicka till honom. Sedan var det bara att vänta och se vad som hände.

Jag tänkte att det skulle ha varit så klockrent om jag hade haft en nokia mobil.

”Nokia – connecting people”. (hahahahaha)

Medan vi väntade på att han skulle svara, satt vi alla tre och pratade om hurvida vi trodde denna individ var, såg ut och om det skulle utvecklas till en kärleksshistoria att berätta för barn-barnet. Självklart skulle ”Alpha hannen Diego” ta åt sig all äran om hur vi träffades eftersom allt hände genom hans mobil. (jajajajaja)

Vi tyckte det hela var otroligt kul och så småning om kom jag på en sak. Det numret som min kompis hade var mitt gamla Telenor numret som jag hade sagt upp för ett halvt år sedan. Förmodligen så började Telenor använda det igen efter halvåret och hade hamnat i ”danskens händer”, och plöstligt hörde vi ett meddelande signal.

Vi alla höll med om att han såg bra ut, väldigt trevligt, intelligent och snäll. Enligt mina kompisar, någon som skulle passa mig perfekt men som jag alltid förbiser. (hahahaha)

Senare under veckan sände jag och ”dansken” varandra sms och växlade mail adress för att så småning om se över en tid och dag att träffas i Stockholm.

Jag vet inte än om han är en groda eller en prins. Men jag har hela sommaren lång för att ta reda på det. Man vet aldrig. Han kanske har en nokia mobil. ;)

Jag kom på en kortfilm min vän i Chile visade för mig. Tyvärr kunde jag inte hitta en kopia med engelsk text, men det är rätt så lätt att förstå. Titta på den längre ner under den spanska inlägget. ;)

En man ser en kvinna sjunga inne i sin bil i samma bilkö som han sitter i. Han blir nyfiken och rattar in på radiostationen hon lyssnar på och sjunger med i låten. Hon lyssnar på ett radioprogram som tar emot samtal från lyssnarna. Radioprataren uppmannar till ett sista samtal innan de slutar för dagen. Mannen bestämmer sig för att ringa in och via programmet ta kontakt med henne. Det funkar ;)

”Ibland är det inte frågan om långa samtal och inte heller en fråga om alla dessa år man har lärt känna varandra . Ibland händer det bara. I de mest ovanliga ställen och det krävs endast några sekunder för att man ska klicka med någon.”

"Nokia - conectando a gente"

Hace un tiempo atrás quedamos con dos de mis mejores amigos en juntarnos para tomar una cerveza bajo un exquisito sol de tarde. Quedamos en veinte minutos nos, pero lo divertido es que aunque no podamos en ese corto tiempo, siempre decimos “si, nos vemos en veinte minutos”, y al saber que 20 minutos nunca lo son, nadie se estresa porque en verdad es una hora.

Entonces ese día fue todo como siempre. Nos juntamos en el bar una hora más tarde. Pedimos la cerveza pero cuando la cerveza llego el sol ya se había ido. Comenzamos a comentar lo sucedido de los “veinte minutos", y que uno de mis amigos encontraba muy irritante que nunca contestaba sus mensajes o que siempre tenía el celular apagado cuando él me llamaba.

Yo le conteste que no había recibido ningún mensaje o llamada de él para contestar cuando en eso comienza su celular a llamar. Me pregunta si trato de ser divertida y me muestra que sale que estoy llamando.

Mi primera reacción fue que por accidente se conecto al pasar a llevar pero al sacar mi celular de mi cartera vi que estaba apagado (hahahahahaha) Todos quedamos con la duda quien podría ser. Yo tome el celular y reconocí mi número. Era de mi otro celular, que había extraviado hace unos meses antes. Pensé mil cosas en solo un segundo, y con toda la fe que la persona que estaba llamando era el ladrón que había robado mi celular, y que ahora estaba llamando para burlarse, tomo el celular de mi amigo y respondí con mi tono más desagradable. Poseída totalmente de mí misma en la conversación no deje que este individuo digiera ni pío en la conversación, y me tomo un par de segundos en escuchar que era danés. Cambiamos al inglés (ya que no entiendo danés muy bien) y el reto sigue, mientras que el individuo al otro lado del celular me trataba de contestar lo más tranquilo y detalladamente posible su versión.

Yo siguiendo con la bronca le pregunte de cómo había conseguido mi número. El me explica que había recibido una llamada perdida hace una hora atrás de ese número (el número de mi amigo) y que pensó que tenía que ver con su trabajo, y por eso estaba llamando. Yo seguí con mi interrogatorio y le dije que quería mi celular de vuelta y que cuando me lo podía devolver. El con un tono muy calmado me contesta que no sabía sí podría devolvérmelo ya que es su propio celular, y que su trabajo le había dado el chip con el número solamente.

El seguía muy calmado y fascinado de nuestro encuentro y riéndose me pregunta cómo me llamo. En ese instante me deja muda. Me callo por unos segundos y todas las dudas e irritaciones que tenía tomaron pausa. Algo durante la conversación me calmo y comenzamos a tener una conversación interesante.

Nos preguntamos todas esas cosas que uno se pregunta cuando conoce a una persona en un bar, en el supermercado, en la biblioteca, en al aeropuerto, en el patio, en la lavandería, en la u o por medio de una llamada a un número que lo di por perdido.Luego de unos minutos muy agradables terminamos la conversación y con mucha información para procesar.

Fue muy cool de conocer al ”danés” de tal manera y mis amigos me dijeron que lo tenía que conocer en persona y uno de mis amigos me dijo “ ya te saco una foto con mi celular y se la mandamos y veamos que sucede.”

En verdad yo soy súper cobarde para estas cosas, pero en esta ocasión me deje llevar y le mandamos una foto.

Yo comentaba que hubiera sido excelente si es que hubiera tenido un celular de la marca Nokia, y que su frase hubiera sido muy adecuada.

Nokia – connecting people” ( Nokia – conectando gente”)

Esperando una respuesta comenzamos a comentar de como veíamos a este danés. Obviamente mi “Macho Alfa de mi amigo Diego" se quería llevar toda el honor de nuestro futuro encuentro mientras que mi amigo Criz tenía detalles del casamiento…jajajajaja…

Entre risas y comentarios escuchamos la señal de un mensaje que llega. Al ver su foto estábamos todos de acuerdo que era un chico atractivo, se veía sencillo, inteligente, agradable y atento. Según mis amigos justamente el tipo que me vendría muy bien, pero que yo siempre paso por alto…(jajajaja)

Más tarde esa semana nos mandamos mensajes de texto con el danés e intercambiamos emails, para luego ponernos de acuerdo cuando y donde juntarnos en Estocolmo.

Aún no sé sí es un sapo o un príncipe, pero tendré todo el verano para enterarme. Uno nunca sabe…a lo mejor el si tiene un celular de marca Nokia y terminamos como la frase ;)

Me acorde de un cortometraje que me mostro mi amigo Luna en Chile. Lo encontré adecuado para la ocasión ;)

Sintonía - Un film de José María Goenaga

“No es cuesión de largas conversaciones. No es cuestión de años de convivencía. A veces, en un lugar de paso, en cuestión de unos pocos minutos, puedes llegar a sintonizar con alguien.”

Ladys still going strong!

*Ignore the guy in the beginning. I don´t know him...hahahahaha.

Bet Awards 08: Alicia Keys, SWV, En Vougue and TLC

Vad underbart det skulle att ha varit där...
Maravilloso hubiera sido estar ahí...

Överraskningar

Jag älskar överraskningar, och i alla dessa former. Det kan vara ett vykort vars text är så sne att jag inte riktigt förstår vad som skrivs, eller ett elektroniskt vykort med en talande fisk, eller en oväntad middagsbjudning med en bok som present ”Uppdraget : singel : boken som förändrar ditt singelliv” eller så kan det vara ett paket, som jag hade väntat på men som ändå kom som en överraskning fullt med små överraskningar i den i form av min favorit chocklad, cd skivor, ett halsduk som min kompis syster gjorde och massa saker med ko motiver (jag gillar kossor. Vet inte varför men jag bara gilla de).

Det roliga att alla dessa överrasknigar har dykt upp under de senaste veckorna och det har faktiskt kännt som om jag fyller år (fast min födelsedag är i mars). Jag antar att mitt tjat om att jag gillar överraskningar och spontana stunder har kommit igenom mina vänners hjärna.

Marvaless! Keep it going! ;)

Amando las sorpresas

Amo las sorpresas y en todas sus formas. Puede ser una postal donde la escritura esta tan chueca que no logro entender donde termina o comienza una frase o una postal electrónica con un pez hablande, o hasta puede ser una invitación de cena con un libro de regalo “Misión: soltera: el libro de como cambiar la vida de soltera” o hasta puede ser un paquete que era esperado pero igual llego como una sorpresa, lleno de mis chocolates preferidos, cd´s, una bufanda tejida por la hermana del amigo que me mando el paquete y varias cosas y detalles con motivo de vacas. Me gustan las vacas, no sé porque pero me encantan no más!

Lo mejor de todas estas sorpresas es que me han estado llegando a mediados de esta semana, sintiendo como que fuera mi cumpleaños o algo, pero en verdad mi cumpleaños es en marzo…Así que creo que mi sermoneo de que me gustan las sorpresas y mometnos espontaneos por fin le entro al cerebro de mis amigos.

Excelente! Sigan asi! ;)

Dos

Soy originariamente de Chile. He vivido en Suecia desde que tenía 9 años. Este hecho ha ayudado que, con el tiempo, haya aprendido a vivir en dos países, con dos culturas, dos costumbres, dos idiomas y dos grupos de amigos y familia cada una en cada extremo del Atlántico. Chile/Santiago y Suecia/Eskilstuna/Estocolmo. Esto puede ser increiblemente enriquecedor y divertido pero al mismo tiempo puede ser desintegrado, grande y solitario.

Ok. Yo hablo dos idiomas fluidos, tengo dos culturas y costumbres con las cuales puedo mezclar, aprender y jugar libremente. He podido viajar y explorar la geografía de dos paises con el resumen que mi vida ha sido enriquecedora, PERO lo fome del asunto es que mi vida se converite a ratos en harapos dejando pedazitos por aquí y allá. Mi origen esta dividido. Al igual que tus amigos y familia pero he aprendido a vivir asi. En dos.

Tengo una vida aquí (Suecia) y una vida allá (Chile). En verdad no me voy a quejar, pero suele pasar que cuando uno hace una lista de los pro y contras, no importa si la mitad de la lista sean pros y solo tengas dos contras. Los contras siempre pesaran más en su momento. Para mi el caso es la desintegración.

No creo que se me pasara esto de extrañarlos a los que estan allá cuando estoy aca o vice versa, y hoy en día uno se comunica fácilmente por messenger, skype, teléfono, mail o ademanes tradicionales como las cartas o postales! Pero aún esta eso de compartir el momento cuando uno quiere sino cuando uno puede . No hablo de grandes cosas o tan importantes. Uno tiene distintas amistades con sus amigos y es eso "pucha...ayer me acorde de tí...eran esos día de picknick en el parque contigo..".

Mi amiga Rosario me dijo hace unos dias "tu tendrías que escribir un blogg". No sólo porque se queja de los "mensajes cartas" que le mando por messenger - donde todo tiene que ser corto, concico con monitos que remplazan las letras, sino que porque sería una buena idea de sentir una integridad con todos a la misma vez.

Yo digo. Igual suelo compartir y repito lo que me pasa en mi vida como 20 veces. Muchos se preguntan de donde saco las fuerzas, pero me gusta las amistades que tengo. Son la familia que eleji y no en la que nací (debo decír sí que mi famlia bilogica ROCKS!) además siempre tengo caleta de amor, apoyo, momentos entretes con cada uno de ellos. Así que este blogg lo cree pensando en mis amigos.

Si se...muchos piensan "facebook" pero hay una simple razón. No me gusta facebook. A lo mejor que con el tiempo (como paso con Erykah Badu - jajajajaja) pero justamente ahora no me gusta facebook. Sí, soy testadura, pero así es la cosa y este blogg es para ustedes...en orden alfabético.

Alejandra
Alexis
Coka
Cristian
Diego
Elias
Estibaliz
Fashid
Gaspar
Henry
Kathy
Linn
Luna
Maria
Nicólas
Pancha
Piero
Potter
Rita
Rosario
Sebastián
Yanira

Två

Jag är ursprungligen från Chile. Har bott i Sverige sedan jag var 9 år. Detta har gjort, att jag med tiden har lärt mig att leva med två länder, två hem, två kulturer,två seder, två språk och två gäng vänner och familjer på var sin sida av Atlanten. Chile/Santiago och Sverige/Eskilstuna/Stockholm. Detta kan vara otroligt berikandet och roligt men samtidigt splittrandet, stort och ensamt.

Ok. Jag kan prata två språk flytande, jag har två kulturer och seder att ta till mig som jag kan blanda, lära av och leka fritt med. Jag har fått resa runt och upplevt två olika länders geografi med en sammanfattning om att mitt liv är berikande, MEN det tråkigaste är just att den kan vara splittrandet och mitt liv förvandlas till bitar jag lämnar här och där. Mitt ursprung är uppdelad, så som mina vänner och familj, men jag har lärt mig att leva så - i två.

Jag har ett liv här (Sverige) och ett liv där (Chile). Jag vill inte direkt klaga, men det blir så. Om man listar upp nackdelar och fördelar. Det spelar inge roll om halva listan är fördelar och du har bara två nackdelar. Nackdelar kommer att väga mer i sin stund. För mig är just att känna mig splittrad.

Jag tror att det alltid kommer att vara så att när jag är här kommer att sakna de som är där och vice versa men nu för tiden är det lättare att hålla kontakten. Man har: skype, messenger, mail och traditionella gester som vykort, paketer och brev! Men det som jag tycker är det jobbigaste är att inte dela stunden med de när man vill utan nu blir det när man kan. Ibland behöver det inte vara något märkvärdigt. Man har olika relationer till alla sina vänner och man vill dela den stunden med. Det är bara det att "...pucha...igår tänkte jag på dig....det var en sån picknick dag ute i parken med dig.."

Min kompis Rosario sade här om dagen att jag borde skriva en blogg. Inte bara för hon tycker att jag skriver allt för långa meddelande via messenger, där man ska fatta sig kort och koncist, men även för att det skulle även vara en bra idé att hålla alla ajour med det jag gör, tänker och var jag befinner mig.

Jag menar. Jag brukar ändå skriva och berätta samma saker 17 gånger. Många undrar hur jag orkar. Det är enkel. Jag tycker om mina vänner. De är den familjen jag har valt inte den jag är född in i (fastän jag måste säga att min biologiska familj ROCKS!) och dessutom får jag alltid en massa kärlek, stöd och roliga stunder med var och en. Så denna blogg är för de i första hands. Men alla andra. Känn er också välkommna att läsa och dela med er kommentarer.

Jag vet att många tänker "facebook" men det finns en enkel anledning. Jag gillar inte facebook. Kanske med tiden (som det blev med Erykah Badu - jajajaja) men nu gillar jag inte facebook. Ja. Jag är trotsigt, men skit samma kompis. Det är för er...i alfabetiskt ordning. ;)

Ajejandra
Alexis
Coka
Cristian
Diego
Elias
Estibaliz
Fashid
Gaspar
Henry
Kathy
Linn
Luna
Maria
Nicólas
Pancha
Piero
Potter
Rita
Rosario
Sebastián
Yanira

...eL MUEBLE - cuando la creatividad le gana a la caña

...entonces estan esos días de caña y estas en tu cama, tratando de dormir...porque si despiertas te ataca una caña...y el teléfono suena...es tu amiga, quien te llama a las doce del día...para "hablar"...jajajaja....y te despiertas sin querer y hablas puras bobadas...y se te viene a la mente ese mueble que has tenido en tu cabeza, casí por un año.. .Cuelgas y te vas al easy más cercano con el Sebastían (acento inglés..jajaja)...te demoras unos diez minutos en explicarle los trozos que necesitas a Sebastián (seguimos con el acento inglés) y luego 10 minutos más para explicarselo a la persona que cortara los trozos de madera, y luego una media hora en comprobar que los cálculos que has hecho son exactos y te demoras unos 20 minutos más para rebisarlo de nuevo...en caso de...que te hayas equivocado... Llegas a casa y como uno es audiovisual - el evento es documentado... Me río al pensar en mi paradoja; tengo muchas ideas de creaciones pero soy un cero a la izquierda para armarlos...en este mueble me paso lo siguiente....a pesar de los cálculos...pedi maderas con medidas equivocadas, me quedo chueco, mal terminado y un poco cojo...y para que hablarles de los tornillos que compre... no sé si no funcionaban para este tipo de madera(¿!?!) ò que yo no entendí como atornillarlos (¿!?!) jajajaja...pero el resultado es una mesa de centro/libreria hecha por mi...y estoy muy satisfecha. Dicen que la práctica te da la perfección! ..pero armar muebles un viernes por la tarde no es nada sin buena música...así que aquí viene, en parte, el soundtrack del día:

Jimmy Hendrix - Stand by your fire
Kevin Johansen - Sur o no sur /Daisy
The bravery - Feerless Black eye pees - My hump/don't lie
T- rex - 20th century boy
Casino - Juego en tus manos
Garbage - cherry lips
Coldplay - Fix you
Doris Day - At last
Jet - they

I huvudet på min mamma

Förra året arbetade jag som jurykoordinator för Stockholm Film Festivalen. Jag producerade, organiserade och koordinerade festivalens 2 huvudsakliga jurygrupper. De var 8 personer totalt.

Halva arbetet fick göras på engelska då 4 av jurymedlemmar var från utlandet. Det var ett arbete som krävdes att jag var välorganiserad, stresstålig och ha en stor social förmåga. Jag skulle vara snabb på att lösa diverse problem som kunde dyka upp och arbeta under ett mycket högt tempo. Jag skulle också vara beredd på att prata i telefon en hel del och självklart få juryn att känna sig helt nöjda under deras vistelse i Stockholm.

En lista på saker som jag bara säger "check! check! check! check! check! check! check!"

Med tillgång till att kunna se en massa filmer, träffa och samtala med regissörer, skådespelare och producenter som hade sina filmer på festivalen och skapa kontakter, så skulle jag aldrig drömma om att den mest givande kontakten skulle jag ha med min mamma.

Hon fick välja de filmer under festivalen som hon tyckte var intressanta att gå och titta på. Hon fick festivalens fimtidning och inom tre dagar hade hon en lista på filmerna hon ville se. "Leo" av Josef Fares "I´m Cyborg, but that´s OK" av Park Chan-Wook "Mourning forest" av Naomi Kawase "Crazy love" av Dan Klores.

När jag på kvällen såg lista och försökte få de tider som filmerna visades att passa in med hennes och min tid, så överraskades jag av hennes val. Jag var inte beredd på att bli överraskad snarare känna att valen var förutsägbara.

För det första så var det bara en ett val som kändes given och med all anledning.
Det var "Leo" av Josef Fares. Min bror Néstor hade jobbat som steadiecamoperatör i filmen. Min mamma ville självklart se hans arbete och även hans namn på stora duken. En bra anledning ,eller hur? YES!

Jag blev otrolig nyfiken på varför hon hade valt dessa filmer och när vi senare i veckan träffades och promenerade till biografen överrumplad hon mig med hennes motivering. "I´m Cyborg , but it´s OK av Park Chan Wook ville hon se eftersom hon visste att jag tyckte om asiatiska filmer och var nyfiken på regissören. PAFF!!

Jag menar. Visste min mamma att Park Chan Wook existerade? Min mamma med de gröna fingrarna som bor ute på sitt land, och odlar grönsaker och som då och då pratar med sina blommor för attt de ska växa bra?? Häpnat! Jag menar. Vems mamma vet om Park Chan Wook? My mom!

Det andra valet var "Mourning forest" och det ville hon se eftersom den handlade om dementa människor. Hon arbetar med dementa och ville se hur de skildrades på film. Jag blev lika mjuk som Ferdinan blev när han satt där och luktade på sina blommor. =) Det sista valet var "Crazy love"och om den sade hon "En kärleskhistoria med lite förhinder", och det kan man verkligen säga om den dokumentären med ett par: "men"-upp-och-nedgångnar och ett otroligt galet och komplex händelse!".

I korthet så handlar denna dokumentären om Burt Pugach och Linda Riss. De är nu 79 respektive 68 år gamla men när de träffades var han 32 år och Linda 20 år. Fastän Burt redan var gift så inledde han en romans med Linda. När Linda får reda på att han var gift avbryter hon romansen. Men Burt ger sig inte så lätt. Han försöker allt för att behålla Linda. I en desperat handling för att inte förlora Linda ordnar han falska skilmässopapper och kunna övertygna Linda om att det är hon han ville leva med. Så småningom får Linda reda på detta och gör genast slut. Ber Burt försvinna från hennes liv för alltid. Hon går vidare med sitt liv och träffar en man som hon förlovar sig med. Vad gör Burt? Jo, han blir fullkomligt besatt av Linda, och inte nog med att han gör hennes liv omöjlig. Hans nästa handling är något så drastiskt som får ordspråket "kärlek är blind" en helt ny innebörd.

Jag kommer ihåg att när jag sitter med mamma i biosalonger och tittar på eftertexterna av dokumentären så ler jag. Jag ler inte bara för att min mamma sitter med mig och tittar på eftertexterna och låter allt det man har sett sjunka in i en, men även för att jag har sett en film precis som hon beskrev den. Jag tror inte jag skulle ha gett den korta men ack så korrekta beskrivningen. "En kärlekshistoria med lite förhinder".

Jag tänker på vad det försigår i mammas hjärna medan hon tittar på eftertexterna. Jag har aldrig frågar. Jag var nyfiken men jag ville inte väcka min mamma från den stunden hon hade där. Hon kanske tänkte på någon svår kärleksshistoria hon hade gått igenom, eller en speciellt händelse hon skulle vilja berätta någon gång i form av en dokumentär men jag sitter tyst tillsammans med henne. Jag tänker att det finns saker som kommer fram så småningom. Man behöver inte skylta med de för att andra ska veta att man vet om de.

Jag underskattade min mamma. Jag trodde att hon inte hade en anning om filmvärlden, och inte heller vad jag sysslade med och absolut inte om att hon lyssnade på när jag pratade om asiatisk film och inte heller att allt som jag berättade fastnade i hennes hjärna. NU vet jag att hon hör allt! Jag kände mig stolt. Jag kände mig otroligt lyckligt lottad att ha min mamma och av hennes val av filmer som fick en helt ny mening.

Jag fick även en nytt band till henne. En ny kontakt till henne genom filmer som jag njöt av att titta på under varje sekund. Jag tänker senare på kopplingen mellan henne och filmerna. Jag ser nu en bit av hennes värld i de. Hon präglar sitt intresse för sina barns arbete, hon är mån om sitt arbete och hon förstår sig på ett riktigt djupdykning i det mänskliga psyket med en enkel sak som kärlek .

Min mamma är inte förutsägbar. Hon är full av överrasknigar.


PS: Crazy Love kommer att sändas på SVT.
SVT1 Torsdag 3 jul 2008 kl 22.00
SVT HD Torsdag 3 jul 2008 kl 22.00
SVT1 Söndag 6 jul 2008 kl 15.25
SVT24 Onsdag 9 jul 2008 kl 22.50

Leo



I´m Cyborg, But it´s OK



Mourning Forest



Crazy love

Y así con los recuerdos de los apodos...

El otro día hablaba incoherencias con mi amiga Potter (apodo por su fanatismo por harry Potter). Me contaba sobre un sitcom que veía (ella estudia guión) y que alucinaba con “The big bang theory”.

Un sitcom sobre unos nerds demasiado inteligente con cero habilidad social. El conflico entra cuando una rubía muy light se muda al edificio y todos quedan fascinados con ella.

Me meti al link a ver que tal el sitcom y entre los clips en la página webb encontre uno que me hizo reír mucho y que me recordo mucho a mi amigo Felipe.

Felipe es un chico super simpático, inteligente y con una gran cultura general. Te puede saber la altura exacta del Mout Everest. El nombre del político de cultura en China. La fecha de diferentes acontecimientos en la historia, pero si le preguntas cual fue la ex de Brad Pitt no sabe. Si le preguntas sobre Jessica Simpson esta más perdido que el teniente Bello. Si le preguntas sobre “Friends” te dice que significa “amigos” en inglés.

Es para cagarse de la risa preguntandole leseras que uno almacena en el cerebro pero que por Felipe pasan por alto. Y con el clip me acorde mucho de él ya que bajo esa sesiones de preguntas recibio el apodo de “niño del bosque”.

Obviamente que nuestro “niño del bosque” sabe ahora un poco más sobre temas faranduleros, pero por siempre llevara el apodo de “niño del bosque”.

Me quede en los recuerdos y pensé en todos los apodos de la gente en la universidad. Era el: ”oso”, ”el mago”, ”el frodo”, ”la potter”, ”el cholo”, ”el medone”, ”la les”, ”el smells”, ”garat”, ”copaja”, ”gary oldman”, ”el pequeño ser”, ”el niño del bosque”, ”luna”, ”la sueca” e infinitos de apodos más.

Todos rescatando una caracterización de la persona, pero también por tener un apellido peculíar, por algún incidente que los marcaría por el resto de la carrera , su parecido con algún personaje de ficción o por su fanatismo por un personaje del cine, o por su carácter, por venir de cierto lugar del mundo, por su higiene o por que uno le dio ese apodo a la persona por razones cariñosas.

En Chile tube tres apodo. El primero fue sueca. Justamente porque venía de Suecia. Con el tiempo conocí a mi amiga Estibalíz que me puso el apodo de “yegua”, por mi carácter (a ver…cual es el problema??!! Hahahaha) , pero entremedio de “sueca” y “yegua” aparecio el apodo de suequibell. Un apodo que conservo tras las fronteras de los paises. El apodo surgío entre una mezcla de sueca y Lucybell. Una banda que llegue a conocer por mi amigo Piero, quien me hizo un compilado del grupo, con el que alucine y de ahi salio “suequibell”.

Me acorde de mi amigo “Norsken”. Es decir “el noruego” porque es eso lo que “norsken” significa en sueco. Un apodo que mis amigos chilenos/suecos le pusieron en Chile ya que era el único nórdico no sueco en el grupo. Yo lo conocí por Norsken, lo presento como Norsken y aún le llamo “norsken”.

Me acorde de esa vez que estabamos en una fiesta con los chiquillos y mi amiga Yanira cuenta la historia cuando le pregunto al Norsken por su nombre verdadero.

“Y tú norsken. Hace caleta de tiempo que nos conocemos y carreteamos juntos pero ni se tu nombre? Como te llamas?”

Fue un momento de un largo silencio porque nadie sabiá su nombre cuando se dio a alegir el nombre que podrimos pensar que tenia. Me río al recordar la historia donde se supo el nombre del “norsken” pero duro poco su nombre real. Era mucho más divertido llamarlo por du apodo que por su nombre propio.

...Y así con los apodos. Fue un instante de gratos recuerdos, con muchas risas y además un agradable tema para contar. Así que este blogg es para ustedes.

...alla dessa smeknamn

Här om dagen satt jag och pratade med min kompis Potter (vars smeknamn hon fick för sin fanatism för Harry Potter). Vi pratade om saker utan större betydelse, bland annat berättade hon om ett sitcom som hon inte fick nog av ”The big bang theory”.

Hon läser till manus författare och berättade om att sitcom handlade om fyra super intelligenta nördar som helt saknar den sociala förmågan. Konflikten börjar när en ”dum blondin” dyker upp i deras hus och blir deras granne som alla blir smått förtjusta i.

Jag gick in på länken hon sände och kollade igenom ett par klipp. Det var ett speciellt som fick mig att garva och tänka på min vän Felipe.

Felipe är en jätte trevlig och intelligent kille med brett allmän bildning. Han kan svara på den exakta höjden av Mount Everest. Han kan namnet på Chinas kulturminister och utan problem kan han knyta ihop årtal med olika historiehändelser. Men frågar du om vem Brad Pitts ex var så har han ingen aning. Om du frågar om Jessica Simpson så är han lost. Eller om du skulle säga ”F.R.I.E.N.D.S” så svara han att det betyder ”vän” på engelska.

Det är jätte roligt att fråga Felipe om såna skit saker som man har samtal på sig. Onödigt information som i Felipes hjärna inte har rum att stanna kvar.

Det var jätte kul att kolla på klippet för det är just under såna frågesektioner som Felipe fick smeknamnet ”the forest child”. Självklart så har våran ”forest child” blivit bättre på ”skvaller´s allmän” bildning men för alltid kommer han att vara just ”the forest child” för oss.

Jag fortsatte att komma ihåg saker som hade med smeknamn att göra och kom ihåg alla dessa smeknamn som alla mina universitets kompisar fick och till slut blev deras namn.

Alla anknyta till en viss utmärkande drag, ett ovanlig efternamn, en händelse som man vart involverad i och för alltid skulle bli anknuten till. Man kunde även få ett smeknam för likheten med en filmfigur eller för ens fanatism för en filmfigur.
Smeknamn kunde dyka upp av det stället man kom ifrån, för sin hygien eller för att man helt enkel gav en annan person ett smeknamn av kärleksfulla skäl.

I Chile fick jag tre smeknamn. Det första var ”svensken” för jag just kom från Sverige. Med tiden lärde jag känna min kompis Estibalíz och hon kallade mig för ”yegua” (för min temperament och på spanska är smeknamnet för tjejer med stark karakt är ”yegua” som jag alltid skrev ”YEAHgua”) men mellan ”sueca” och ”yeahgua” så kom ett annat smeknamn upp.

Det var ”suequibell”. Ett smeknamn som jag bevarar utanför Chiles gränser. Den kom upp av en sammanslagning av ”sueca” (svensken) och ”Lucybell”, som är en Chilensk band som jag fick lära känna via min vän Piero. Han gav mig en cd med ett par av deras låtar som jag fastnade helt för och snabbt blev de det enda bandet jag lyssnade på under ett helt år, och så uppstod ”suequibell”.

Jag kommer även ihåg min vän “norsken”. Han fick det smeknamnet av mina svenska/chilenska vänner då han var den enda norsken i den skandinaviska gruppen i Chile.

Jag lärde känna honom som ”norsken”. Jag kallar honom för ”norsken” och presenterar honom som ”norsken”.

Det var en gång när vi var på fest och min vän Yanira berättade om gången då hon frågade ”Norsken” hans riktiga namn.

”Vad heter du egentligen ”Norsken? Vi har kännt varandra hur länge som helst men aldrig har jag hört ditt riktiga namn”.

Det var ju sant. Vi kallade honom för "Norsken" och aldrig hade vi ens tänkt att han hade "ett eget namn" så det blev en omedelbart tystnad när vi skulle komma ihåg eller gissa vad hans namn kunde vara. Till slut fick vi veta hans namn men det varade inte så länge. Det var roligare att kalla honom för ”Norsken” och det gör vi än.

Jag fortsatte med att komma ihåg olika smeknamn och händelser som anknöts till de.

...så med alla dessa smeknamn. Det var en rolig stund att minnas och skriva om, så denna blogg är till er.

*Klippet ur "The big bang theory" som påminner om hur min kompis Felipe
fick hans smeknamn "the forest child"

Los bloqueados no deseados son como virus en mi messenger.

El otro día me vi en la situación de bloquear a un contacto en el messenger. En verdad no me alcanzo bloquearlo. Lo quería eliminar y sacarlo del sistema, pero me quede con solo dejarlo en “cuarentena”, es decir la lista de bloqueados.

Ese parrafó suena como la típica pelea de enamorado por messenger donde uno se irrita y elimina a la persona. En verdad no es el caso. Mi caso es que soy super pedante para el orden y la limpieza.

Amenudo hago limpiezas de todo; de mensajes de textos (nunca los guardos más los que me mandan de Chile). Limpiezas de carpetas en el pc, donde bastante seguido termino eliminando programas y sofwares que son escenciales para que el computador funcionen. Como que nunca aprendo cuando tiene que cesar la limpieza y así con el messenger. Día de limpieza y como el programa en el pc donde uno agrega o quita programas, y la frecuencia que uno usa el programa se muestra… bueno en la del contacto decia “casí nunca” . Entonces…delete.

Trate de distraer mi mente chateando, pero el espiritú del contacto bloqueado no deseado me penaba y se sentía como un virus. El aislamiento preventino no me era suficiente. Busque alguna opción de eliminarlo de la lista de bloqueados, pero sólo tenía la opción de reintegrarlo a la lista o dejarlo donde estaba. Fue irritante eso. Era como esos virus trojanos que los detectas pero no los puedes eliminar y la única opción es de ponerlo en cuarentena. Para mi mujer pedante ..es un TEMA! Yo digo…no necesito darme el tiempo para pensar sí quiero dejar libre el virus o no, solo lo quiero eliminar. Clean the house man!

Mi amigo me dijo que a lo mejor era una señal de no eliminar el contacto, que a lo mejor algún día necesitaría el contacto, pero en verdad no me lo creí. ERA una chica creyente en las señales...pero aprendí rapidito que la cosas son mucho más fáciles cuando uno prolonga el engaño disfrasandolo en señales de optimismo. Así que no. Yo solo quiero eliminar.

Además las señales dañaron a mi instinto que ahora funciona con defectos. Es super irritante debo admitir porque antes tenía un gran instinto que nunca me fallaba. Además le dije a mi amigo que las cosas que salen de tu vida en el momento que las necesites volverán a tí sea como hayan sido expulsadas. Nada se puede retener contra tu propia voluntad…o casí nada...más que un cierto contacto bloqueado no deseado.

Video que me ayudo a pasar el rato con este asunto =)

Looptroop Rockers - The Building