31.05.09

(inlägget på svenska längre ner)

Hoy me he transformado en una loba ambiciosa. Orgullosa, segura de mí misma, sin dudar en poner zancadillas a mis rivales para alcanzar mí objetivo e intentar brillar por mis talentos personales, sin tener en consideración el ego de nadie.

Creo, sinceramente, que era hora ya.

Lo siento. Al igual que una relación amorosa, una amistad también es una relación y sí no hay consideración de un lado entonces porque tendré que yo tener consideración? Por qué tendré que yo dejar de lado lo mío para que tú lo tomes como un signo de poder pasar encima mío sin una pregunta?

A lo mejor cuando crezcas, cuando entiendas lo que paso, cuando lo puedas admitir, cuando se te bajen tus humitos de la cabeza, cuando vuelvas hacer modesto, dócil, cuando estés solo, entonces entenderás lo qué paso y porque yo me aleje.

No pienses que no te quiero, no pienses que no me da pena, no pienses que desde ya no te extraño ó que en mi regreso no hubieras sido una de las personas con las que hubiera querido compartir, pero no lo quiero de esta manera. No seré hipócrita.

No sé de mañana, pero hoy es cuando lo siento más fuerte y lo expreso.

I dag har jag förvandlats till en hänsynslös ulv. Starkt medveten om mitt värde, utan att tveka att sätta krokben på mina konkurrenter för att själv kunna uppnå mina mål, och med min skicklighet utmärka mig utan anseende till någons ego.

Jag tror bestämnt på att det var dags.

Jag är ledsen. Precis som i kärleken är vänskap också en relation och om ena halvan aldrig tar hänsyn, så varför ska jag göra det? Varför ska jag låta mitt vara för att du ska ta det som ett tecken på att du bara kan köra över mig utan frågor?

Kanske, när du blir stor, kanske när du förstår vad som har hänt, kanske när du kan bekänna, kanske när du har dina fötter på jorden igen, kanske när din ödmjukhet är tillbaka, kanske när du är ensam så kanske kommer du att förstå vad som hände och varför jag tog avstånd.

Tro inte att jag inte tycker om dig, tro inte heller att detta inte gör ont och tro inte alls att jag inte redan saknar dig eller att du inte hade varit en av de personer som jag hade velat träffat i min återfärd, men jag vill inte ha det så här och jag vill inte vara en hycklare.

Jag vet inte om i morgon, men jag vet om i dag, när jag känner det som starkast, och det är därför yttrar jag mig.