Här om dagen fick jag låna en bok som en bekant till mig tyckte hade varit en bra läsning.
Den heter ”Härskartekninken” och är skriven av retorikkonsulten Elaine Bergqvist.
Min bekant pratade gott om boken, bland annat att den hade lärt henne se många saker som man förbiser. Jag är nyfiken. Jag gillar att vara uppmärksam så jag tänkte: ”Beam me up Scotty” och lånade boken.
"Härskartekniken" är egentligen ett verkyg som används för att rubba balansen ”jämnställdhet”, alltså handlar boken om hur man kan bli förtryckt i olika situationer. Det kan drabba vem som helst i alla möjliga situationer.
Man kan antingen vara den som ”förtrycker” eller vara den som blir utsatt för ”förtryckt”. Man kan även vara en ”medveten härskare/förtryckare” men det goda i det är att man just är ”medveten” och skulle inte använder tekniken för man vet konsekvenserna (..säg det till jedi riddarna...jijiijiji)
Tillbaka til ämnet.
Det låter väldigt provokativt och många skulle mena att ”Man blir inte förtryckt utan att man själv vet om det”. Enligt bokens många exempel så blir vi ofta ”förtryckta”, och fast det är ett hårt ord, så är vi välmedvetna om det, men oftast så väljer vi att inte säga något. Istället så grämer vi oss om situationen och blir arga på näste, tar ut det på den som kanske är svagare än oss, och då blir vi de som förtrycker istället.
Boken är uppbyggt med att författaren har tagit olika situationer som exempel där det finns en förtryckare och en som blir förtryckt. Elaine (författaren och retorikkonsulten) går igenom den, ger förslag på hur man hade kunnat hantera det, och ger råd till både den som ”härskar” och låter sig ”bli härskad”.
En typisk situation är att man på jobbet blir tillsagt av chefen att ta itu med en ”liten sak” innan man går hem. I en form av en komplimang får du höra ”...du som är så duktig, skulle du kunna fixa det innan du går” och lägger fram en pärm med saker att göra fast klockan är tio minuter innan din arbetsdags är slut.
Man säger ”ja” utan att ens uttala sig; man säger ”ja” fastän man har något emot det och man säger ”ja” utan att fråga hur viktigt det är just att ha ”pärmen” färdig just då.
Lösning ligger oftast i att säga ifrån, om att projicera ”den jobbiga situationen” för den som ställer den, och detta med en enkel yttrande:
”Vad menar du med det du sade?”
”Menar du att jag ska...?”
"Förstod jag rätt när du bad mig...?"
Boken har ett poäng med att kunna spegla det obekväma på personen som skapar det, och på det sättet hoppas att personen inser vad hon eller han har vräkt ut sig. Jag undrar dock hur många som läser denna bok kommer att ta tillfälle i akt och säga emot, och inte fegar ut för att inte känna sig som den som provocerar till en diskussion, och hur många man ställer frågan ”Vad menar du?” till kommer att bli provocerad och vräcka ur sig något som förminskar en ännu mera?
Jag menar, vi västlänningar (nu generalisera jag starkt!!!) är inga direkta Morihei Ueshiba - skaparen av den japanska stridskonsten Aikido. Inom aikido lär man sig att använda allt våld till lugn, samtidigt som man förblir orubblig.
Egentligen så vill boken att man ska bli en Morihei men på köpet kommer man att få höra att man är provokativ, men det är ju inget utmanande att säga ifrån om ens jämnställdhet håller på att rubbas!
Efter att jag läste boken så tänkte jag på tre saker.
1) Hur passiva vi människor egentligen kan vara.
2) Hur många som senare i livet blir ” Passiv aggressiva”.
3) Att diskutera klokt är ofta synonymt med att diskutera artigt och med respekt för andra. För att diskutionen inte ska gå överstyrt så krävs det egentligen bara vanligt sunt förnuft och en trevlig umgängeston - lätt sagt, men inte alltid så lätt åstadkommet i praktiken, men det är väl där utmaningen ligger.
4) Jag vill att Sundance och Alfonsina tillbringar sin sommarlov med en tibetansk munk och lär sig aikido. =)
**Jag gillade boken. Helt ok för en dags läsning under en regning svensk sommar =)